~ Kort om mej~
Thea driver tillsammans med några vänner klubben Stomp it
När
blev du skinhead och hur kom du in på det hela?
Jag blev punkare redan när jag var 11-12 år, och var det fram till jag var ungefär 16. Jag hade någon slags punkvariant av chelseacut flera gånger, främst när jag var 14 –15, så jag har förstått nu att en del folk trodde jag var skinnskalle redan då – vilket jag aldrig skulle ha vågat kalla mig själv vid den tiden. Jag kände lite skins, men punkarna jag hängde med pratade mycket skit om skinkulturen och den vanliga inställningen var det inte alltför intelligenta ”visst, alla skins är väl inte nazister, men om de ser ut som nazister får de skylla sig själva”. Dock lyssnade jag hela tiden på 77-punk, Oi!, reggae och även lite ska. Då jag började glida ifrån punken (fast jag uppfattade det snarare som att den gled ifrån mig; jag kände mig inte hemma i punkkulturen då den förändrades så mycket i Stockholm i slutet av 90-talet) lät jag ett tag håret växa ut och hade inte på mig lika uppseendeväckande kläder som tidigare, även om jag lyssnade lika helhjärtat på musiken. Sedan träffade jag min nuvarande make då jag var sexton, och han hade rätt länge varit mer involverad i skinheadkulturen än jag, trots att jag lyssnade på samma musik som han. Så ja, på ett sätt är jag en sån där som tog steget och verkligen ”blev” skinnskalle mycket på grund av en pojkvän – men samtidigt tror jag att jag hade blivit det ändå förr eller senare. I efterhand känns det som en självklar utveckling… Min man, Erik, var snarare på väg bort från skingrejen då vi träffades, så jag antar att vi sedan slog in på den vägen tillsammans. Jag klippte av mig punkhåret för gott då jag var 17. Det tog ett tag innan jag bestämde mig; det smärtade lite eftersom jag haft det på utväxt, men jag har aldrig ångrat det… Jag hade ett par tjejkompisar som jag väldigt aktivt försökte dra med mig in i scenen – på den här tiden såg i alla fall jag mycket, mycket sällan några andra skinheadtjejer i Stockholm. Jag klippte håret på en tjejkompis på skoltoaletten minns jag. Nu är vi i alla fall några stycken här.
Så för att göra en lång historia kort så var det ganska mycket ”den vanliga vägen”: jag tröttande på punken, slutade vara punkare och hittade en annan scen och kultur som jag tyckte passade mig perfekt.
Som sagt bor jag i Stockholm och är född här. Scenen är svår att beskriva i generella termer, tycker jag. Det finns väl en ganska stor punkscen, även om den punk som jag växte upp i, med obskyra band och fylleslag på ställen som det gamla Vita Huset (det kom ett nytt sedan, men det är också borta nu tror jag) och liknande verkar lite insomnad. Däremot finns ju andra konserter och t ex klubbarna Who killed Marilyn? och Social Flogging som jag ser som delar i vår scen, även om det är punk. Skaklubbar som fanns under 90-talet är de flesta tyvärr också rätt nere, även om de ordnar saker ibland.
Däremot tycker jag att mycket positivt har hänt de senaste två åren. Det ordnas fester några gånger om året som, även om det inte är officiellt, fungerar som ett slags skinheadsammankomster (det arrangerades naturligtvis sådana fester tidigare också, men det var ett glapp på något år när väldigt lite hände). Det går att ha konserter med oi-band utan att folk får för sig att bombhota eller göra ”aktioner” mot oss. Skaklubben Killers har kommit och plötsligt blivit otroligt ”inne”, nästan så att jag tror vissa av oss inte känner sig hemma där längre… Det är ändå en bra klubb, med husband och bra DJ:s. Social Flogging har också blivit ett skinheadhak, det är en riktigt bra klubb med liveband varje vecka. Det enda tråkiga är att både Killers och Flogging alltid är på vardagar.
Det har kommit mycket nya skins de senaste åren, det finns flera olika kretsar, också inom samma åldersgrupper. Och faktiskt verkar de komma överraskande väl överens sinsemellan. Tyvärr har man ju praktiskt taget ingen koll alls på dem som inte är 18 (med några få undantag, i fall de känner folk som är äldre) eftersom man aldrig ser dem på krogar, klubbar och konserter. Därför kan jag inte riktigt uttala mig om hur många skins det finns i Stockholm nu. Och så är det ju, sorgligt men sant, så att många av de ännu yngre byter stil rätt snart.
Sedan har ju jag och de jag känner stora planer på att ordna ännu fler klubbar, konserter, fester etc. Så framtiden är rätt ljus. Om det finns en levande scen så är det ju också rätt mycket större chans att folk inte slutar vara skins då de blir 18.
Du
har ju en klubb, ”Stomp it”. Kan du berätta
lite om den?
Klubb Stomp it är ännu alldeles nyfödd. Vi som driver den är tre skinheadtjejer, med ovärderlig hjälp från vänner och kontaktnät. Det är en vanlig klubb med DJ:s, litet dansgolv och massa öl i en källare. Grunden är ska, men det spelas lika mycket Oi! och punk, och även northern soul, reggae, rocksteady, psychobilly och rock’n’roll. Vi vill inte begränsa oss till en enda genre, utan spela sådant som vi tycker är bra själva och passar in på klubben. Tyvärr går det inte, just nu i alla fall, att ha liveband p g a ett myndighetsbeslut orsakat av gnälliga grannar. Samtidigt är det rätt skönt att ha något som inte kräver så mycket arbete och som man kan ta så lite inträde som möjligt för. Även om vi skulle vilja ha konserter varje vecka, så tycker jag det samtidigt alltid borde finnas ett ställe som Stomp it, dit man bara kan gå och dricka öl, träffa folk och lyssna på bra musik som inte är så hög att den omöjliggör samtal. Det finns för lite sådant i allmänhet.
Vi som driver Stomp it har länge velat starta någonting. Vi arrangerade en fest nyåret 2004 med liveband och DJ:s. Det var lyckat men vi ville ändå inte vara kvar på det stället vi hade festen, trots att de uttryckligen sa att de ville ha en regelbunden klubb. Vi var nära att spika det, men kände sedan att det inte var värt besväret. De som ägde stället ville ha liveband varje gång – men utan trummor eller andra saker som lät för mycket. Överhuvudtaget var de totalt oförstående för subkulturer. De pratade också om att de inte ville släppa in svarta människor, trots att de själva var invandrare… skulle ju bli rätt lustigt att ha en skaklubb där. Nu har vi klubben på Tre Backar, vilket är ett trevligt ställe med bra personal, och som man dessutom kan tänka sig att gå och dricka öl på även då det inte är klubb, vilket man knappast kan säga om det andra stället.
Sysslar
du med något mer inom scenen är den redan nämnda
klubben?
Jag är med och ordnar fester lite sporadiskt. Vi har som sagt tänkt ta tag i det ännu mer nu. Jag vill inte hålla på och klaga på scenen, utan hellre göra den bättre själv om det nu är så dåligt. Vi blir fler och fler som vill ordna något nytt, så något kommer det bli i alla fall. Det har blivit bättre med ställen där det går att ha konserter faktiskt. Det finns otroligt många band från hela landet som vill få en chans att spela. Vi har också planer på att få hit större band från andra länder.
Jag har hjälpt till med/har några hemsidor, förutom Stomp it's egen till exempel Skingirls of Europe som vi hade stora planer för. Nu är det ett tag sedan den uppdaterades, eftersom tjejen med alla lösenorden varit oanträffbar. Den har i alla fall medverkande från de flesta länder i Europa, text på olika språk och reseguide till olika städer.
Dessutom ritar och målar jag. Allt från serieteckningar till klassiska oljeporträtt. Har designat en drös tatueringar åt mig själv och andra. Ibland ritar jag bilder till konsertaffischer t ex. Jag tycker i motsats till många andra att det är kul att rita saker på beställning – även tatueringar – så folk får gärna höra av sig till mig.
En
del tjejer vill ju inte kallas skinbyrds eller skinettes
utan helt enkelt -skinheads. Vad har du för åsikt om
detta? Vad vill du bli kallad?
Det där har jag ärligt talat inte stött på. För mig är det så självklart att vi är ju skinheads allihop, oavsett om tjejer ibland kallas skinetter eller något annat. Att det alls kommit ett ord som är specifikt för skinheadkvinnor beror väl på att vi sällan har helt rakade huvuden, utan en egen sorts frisyr – om man nu tänker på ordet ”skinhead” som relaterande till just ett rakat huvud, inte resten av allt som hör till.
Sedan har det hänt massa gånger att någon säger ”förresten, jag såg en skinheadtjej på stan idag” och man frågar jaså? Någon man inte känner, någon ny? Vad kul i så fall. Och så säger de ”nej, alltså en skinnskallebrud, inte en skinette”, och menar ”någon som er ut som en skinnskalles brud”, oftast en tjej med långt blonderat hår och Lonsdale-kläder. Så får man ju se ut, verkligen, men varför skulle man kallas skinhead? Och måste man vara en skinheads flickvän för att se ut så? Det blir en lite konstig uppdelning. Man skulle ju inte kalla en kille med halvlångt hår och någon märkeströja för ”skinheadkille” bara för att man trodde att hans flickvän kanske var skinnskalle… Sedan är det en annan sak om man varit skinhead och låter håret växa lite och ändå är aktiv i scenen, det är inte dem jag pratar om. Det jag menar är snarast att jag hela tiden uppfattat just ”skinette” som vad man kallar en skinheadtjej, det var vad vi kallade dem när jag var yngre i alla fall. Dessutom tycker jag ”skinette” är ett snyggt ord…
Eftersom jag är skinhead så kan jag inte tycka det spelar så stor roll vad folk kallar mig.
Vad
hör inte hemma i skinheadkulturen?
Ja du… droger kan jag inte tycka hör hemma där. En stor del av att bli skinnskalle var för mig just att ta avstånd från droger och även från punken, som blivit så bokstavligen nedrökt, i alla fall just där och då. Varken politik eller en extrem rädsla för att överhuvudtaget nämna politik hör hemma hos oss. Jag tycker det vore bra att avdramatisera det där, om det någonsin går…
Och gnälliga, tråkiga eller falska människor hör inte hemma i scenen… men det är väl mer ett allmänt önskemål om mänskligheten än något specifikt för vår kultur.
Vilket
band har betytt mest för dig?
Från första början, då jag blev punkare, var det Clash och Sex Pistols som gjorde mig intresserad för punkkulturen, så på ett sätt började det väl där. Vilket band som har betytt mest för mig i skinheadsammanhang är svårare. Alla de band jag sett, innan jag klippte av mig håret och efter, som gjort att jag börjat älska den här scenen, oavsett hur mycket skit som talas om den från alla håll… Det band jag började lyssna mest på just då jag blev skinhead (äldre brittiska Oi!-band hade jag ju lyssnat på länge då) var Dropkick Murphys, och dem gillar jag fortfarande. Även Bruisers och Templars är favoriter.
Hur
tycker du den svenska skinscenen är i det stora hela?
Vad är bra, vad är dåligt och vad skulle behövas?
Det var en enorm fråga det… ska försöka att inte breda ut mig lika mycket som på de andra : )
Det som är bra är att det faktiskt har kommit en massa nya skins de senaste åren. Sedan är det ju ett minus att det även finns idioter bland dem, men man får väl ta det onda med det goda. Det finns en större mångfald (ett riktigt modernt PK-ord, nu blir Göran Persson glad!) än tidigare tror jag. Musikgenrer blandas, ska-, punk och Oi!-band spelar tillsammans, människor från olika kretsar arrangerar saker, nya band har kommit. Publiken för ”våra” band är inte bara skins längre, och det är väl oftast positivt. Ordnar man något får man oftast bara bra respons. Samtidigt tycker åtminstone jag att det är viktigt att vår kultur inte bara blandas ut och försvinner bland andra subkulturer. Vi är trots allt snyggast och har bäst musik.
Man måste hålla i minnet att det är främst Stockholm jag talar om. Jag har hört riktigt hemska historier om scenen från andra städer. En sak som är jävligt bra här är att naziskinsen är ganska utdöda vad jag märkt.
Annars tror jag Sverige har en jämförelsevis bra scen. Det finns, och har väl länge funnits, relativt många skinnskallar. Det tråkiga är väl att utbudet inte riktigt står i proportion till efterfrågan…Trots allt finns det ändå rätt få ställen att vara på. Det är svårt att jämföra scener mellan olika länder, men det vore ju en dröm om det kunde bli som i Berlin (där det har blivit att jag varit väldigt mycket) här: många små skaklubbar, barer där det alltid hänger skins, skafestivaler, mer Oi!-spelningar – utan att det blir så stort och pretentiöst varje gång något ska ordnas. Till exempel ses massa skins varje torsdag på en viss krog, och det är en helt öppen tillställning. Självklart vet jag att detta beror på Berlins kultur, tradition, stadsplanering etc, det finns så många fler ställen att utnyttja, men ändå. Vi borde också vara ännu mer välkomnande mot nya skins i allmänhet.
Så det som behövs tror jag är städer där det är lättare att driva något ”alternativt”; mindre misstänksamhet både inom och mot scenen; fler nya skins som stannar kvar och inte lägger av efter något år. Och självklart fler som arrangerar konserter och spelar i band.
Skinheads
över hela världen, oavsett nationalitet har alltid haft
stoltheten, (vissa delar) av musiken, att ta
avstånd från droger och patriotismen som gemensamma
nämnare... Men i Sverige tycker jag att många skins har
en kluven inställning till patriotismen, vad tycker du?
Är svenska skins mindre patriotiska än skins i övriga
Europa (tex.)
Det här blir nog lätt en upprepning av vad alla sagt innan mig. Kort sagt: att skins är mindre patriotiska här beror nog på att svenskar i allmänhet inte är så patriotiska. I USA är i stort sett alla patrioter, så då är alla skins det också. Sedan beror ju allt på vad man menar med patriot. Det är ett oerhört infekterat ord, men jag känner personligen inte något behov av att ”ta tillbaka” det. Visst är det idiotiskt att man kan ha engelska och amerikanska flaggor på sig, kläder med det på säljs på H&M, men med en svensk flagga så ”är man rasist”. Inte heller det är dock något som jag känner att jag bryr mig så mycket om, jag har inget undertryckt behov av att bära svenska fanan på jackan. På samma sätt orkar jag inte bry mig om någon annan nu vill ha flaggan på sig.
Sedan är ju frågan om svenska skinnskallar verkligen är så mycket mindre ”patriotiska” än i säg övriga Europa? Jag tror det är ganska jämnt ändå. De flesta jag träffat utomlands – i Tyskland, Danmark och Östeuropa t ex – tycker om massa saker med sitt land och dess kultur, men de har inget till övers för staten och är snarare lokalpatrioter. Och så är det väl oftast här också? Största skillnaden blir i så fall om man kan/vill/vågar ha sitt lands flagga på sig.
Hur
tycker du gemenskapen med andra subkulturer är?
Här är den väl rätt bra. Det är i alla fall inte som då jag var punkare i mitten och slutet av nittiotalet. Det finns, och kommer nog länge finnas, en misstänksamhet från t ex punkare, men idag är den begränsad till vissa, och de blir färre. Musiken snarare än klädstilen håller ihop folk, och det är väl så det ska vara. Sedan blir det ju också att folk rör sig i olika kulturer, skins som bara lyssnar på ska och soul lär känna andra människor än skins som bara lyssnar på oi och punk.
Vilket
är det bästa svenska Oi/punk respektive skabandet?
Jag har alltid tyckt att Agent Bulldogg är det bästa svenska bandet. Det grämer mig att jag inte lyckades komma in på deras konsert på Tre Backar våren 2001, det var några veckor innan jag fyllde 18 och jag har aldrig varit med om en så rigorös kontroll på det stället… Perkele är bra men jag har aldrig lyssnat så mycket på dem. Sedan finns det ju band som kanske inte bara är Oi som är jävligt bra, främst då Dim's Rebellion och även Contemptuous (helt oberoende av att min man spelar däri…)
Bästa svenska skabandet är svårare, jag lyssnar mest på äldre jamaicansk/brittisk ska. Killers och Eskalator spelar bra ska, och det är ju dem man ser oftast i Stockholm, men det vore kul med något nytt nu.
Självutnämnda
experter påstår alltid att tjejerna inom skinkulturen
är få, inte får vara med riktigt och bara står på
sidan om. Vad har du för åsikt om såna påståenden?
Är det taskig kvinnosyn inom kulturen?
Att vi är få stämmer väl rent proportionsmässigt, i alla fall i Sverige. Men nu är vi ändå 4-5 stycken i min närmaste bekantskapskrets, och det finns ju flera här i stan. Att vissa står vid sidan om kan nog vara sant men är snarare undantag än regel. En del upplever säkert att det är svårt att ”ta sig in i” en subkultur som till större delen består av män, men jag har sällan känt av något sådant – jag har trivts från första stund. Taskig kvinnosyn tycker jag inte heller är något direkt problem, i alla fall ett mindre problem än hos svenssons! Sedan är ju inte vi skinheads någon så homogen grupp som man kan få för sig ibland. Jag har hört tjejer som verkar tycka att hela scenen är ett helvete, men då beror det nog snarare på att de träffat folk som vore dumma i huvudet oavsett om de var skins eller ej… Om man inte känner sig accepterad eller sedd som ”riktig” skinhead för att man är tjej, så är det synd och något som borde ändras, men man får tänka över sin egen roll också. Min erfarenhet är att om man verkligen är skinhead, och är involverad i kulturen på grund av alla dess delar och inte bara för att man tycker killarna är snygga, och inte lägger av efter ett kort tag, så blir man bedömd utifrån sin personlighet och inte sitt kön. Så har man en jävlig personlighet är det väl den man får ändra. Snarare tycker många det är kul med nya skinheadtjejer, just eftersom vi inte är så många, och välkomnar en därför.
Som vanligt så kan det vara så att folks fördomar och dessa ”självutnämnda experters” utlåtanden blir självuppfyllande profetior, som inte är grundade på verkliga problem. Om man tror att något kommer bli jobbigt blir det ofta det.
Sist vill jag säga att det inte ska ses som något martyrskap att vara skinheadtjej (eller –kille för den delen). Jag har hört tjejer som verkligen fått det att framstå så, t ex att ”det är så jobbigt att behöva ha konstig/ful frisyr”… då undrar man ju varför de klippt sig från första början (och hur fan de har blivit klippta). Vi är nog inte så annorlunda från alla andra, bara lite snyggare, bättre och har roligare.
Ordet
är fritt……
Jag har sagt så mycket redan nu… t ex det jag just skrev i slutet av förra stycket. Men håll scenen levande genom att vara aktiva själva, allt blir vad vi gör det till!