~ Kort om mej~
Stellan är en driftig ung
man med åsikter om det mesta (det märks inte minst på
skinheadforumet Bråkmakargatan) Jag måste erkänna att
det här är den intervjun jag blev mest nöjd med, det
vore bra om flera hade lika mycket åsikter, inte minst
om patriotismen.
När blev du skinhead och hur kom
du in på det hela?
Jag blev skinhead kring när jag var
16-17 år, kommer faktiskt inte ihåg riktigt, det var i
alla fall i samband med ett flertal av mina vänner blev
skins efter några vi härjat några år som punkare.
Varför har jag glömt bort men ett generellt missnöje
med den stigande gothkulturen i Umeå så blev vi
upprörda allihop. Samt att alla började väl mer och
mindre söka en ny identitet. I takt med att de fick
kontakter med fler skins så intresserade jag mig mer och
mer i kulturen och blev efter ett tag själv skin.
Musikmässigt har jag alltid, åtminstone så länge jag
har haft ett eget tänkande om musik, rört mig kring
musiken som rör subkulturen. Främst Oi!/Punk men senare
även Ska & Hardcore. Och det är främst av
musikaliska skäl jag fortfarande är där då jag är
bitter för det mesta. Och för att jag trivs i kläderna
som är både praktiska och jävligt snygga.
Var bor du och hur är scenen
där?
Just nu bor jag i Trollhättan. Här
finns det ingen "scen" om du hänvisar till
subkulturen, däremot så finns det några musikfränder
i ett gäng punkare och ett antal f.d. skins som la ned
för några år sedan. Trollhättan i övrigt är en stad
som lider av ett förbannat storstadskomplex och det är
många politiska som icke-politiska ungdomsgrupper som
drar ut på stan för nita någon. Detta har lett till
att slagsmål är nästan en regel om man går ut på
staden en fredagskväll. Till våren satsar jag dock att
bege mig ned med sambon och alla projekt till Göteborg,
där jag har ett stort antal gamla vänner som även dom
flytt norrland.
Något som kommit in i inte minst den svenska skinheadkulturen på senare år är psychobilly. Vad tycker du om den musikstilen och vad fan kom den ifrån? Knappt någon kände till psycho för ett par år sen men nu lyssnar var och vartannat skin på det. Är det p.g.a. att Nekromantix och Tiger Army ligger på Tim Armstrongs Hellcat Records eller vad tror du?
Till stor del tror jag att det beror, som du säger, på Hellcat records och deras samlingar "Give ´Em The Boot" och lanseringen av de band du nämnde (och vissa videos på tv-kanaler), men även tror jag att det beror mycket på att musikstilen har tagit mark på allvar för första gången i Sverige och det känns nytt och fräscht (lite konstigt med vår närhet till tyskland och England). Det är en ny pryl, en ny image för många kids, och det är väl där det riktiga skälet för psychons framgång kan röjas. Personligen så tycker jag det är förbannat synd att psychon har tagit så mycket plats och blivit så jävla överhypad. Visst, många band kan lira ganska schysst musik (Mad Sin t.ex..) men i längden tror jag inte att den kan tillföra något alls till skinhead/punk scenen som sådan, psychobilly är trots allt en ganska "intetsägande" musik och jag personligen tycker det är mycket mer konstruktivt för oss att kunna få fram band som vågar öppna käften och ta tillbaka Oi punken till "verkligheten" igen än monster-skräckfilm fetischer och ståbaser. Psycho saknar, för mig, den där energin och ärligheten som punk har. Annars hoppas jag att någon seriöst börjar distribuera psycho in i Sverige bara för att för att få in nya och intressanta prylar, men jag tycker fortfarande att det är alldeles för överhypat för tillfället.
Hur skulle du beskriva den
svenska skinscenen för ett utländsk skin? Vad
Att Sverige är fortfarande ett land
där det kollast mer bakåt i tiden (´69, ´84 eller vad
fan nu man vill) istället för att styra upp något
konstruktivt idag och ge chansen för nya idéer. Och sen
super vi också jävligt mycket och hälften av oss är
igentligen finnar.
Jo och sen skulle jag också säga
att vi har suveräna punk- och Oi! band och att naturen
är världens vackraste på sommaren.
Skinheads över hela världen,
oavsett nationalitet har alltid haft
Vi är mindre patriotiska för det
är en bunt idioter med uniformer som springer runt och
fått patent på flaggan, som staten förövrigt mer än
gärna stigmatiserat och i princip gett i händerna på
dom.
Patriotism bör vara något positivt
och väldigt individuellt. Själv har jag börjat undvika
sådana termer på senaste då det förknippas med
nationalsocialism och leder till allt för många
onödiga diskussioner.
Man kan säga att patriotism är
när jag bara sätter mig ned på en häll en sommardag
och dricker en pilsner och tycker allt är underbart och
"faan vad skönt Sverige är på sommaren"
ropet kommer och bandaren brakar på för fullt. Jag ser
inga som helst politiska aspekter i
"patriotism". För mig är det bara kärlek
till där jag vuxit upp.
Stolthet är när jag lyckas göra
något konstruktivt. Sen så är man ju stolt över
hockeylaget också självklart!
Avstånd från droger är svårt då
man dricker alkohol och snusar/röker men andra droger
tycker jag förstör ens motivation och konstruktivitet
och är ren jävla zombifierande dynga. Även om alkohol
sällan är bättre och bruka leda mest till problem.
Dock så är jag förbannat less på droger=hippie
ekvationen då droger idag har slagit igenom på alla
fronter, även skinheadscenen. Dock har jag uppfattningen
att det är ovanligare i Sverige än utomlands. Det ser
jag som fruktansvärt positivt, nu gäller det bara att
få folk sluta supa sönder sig själva också. Det är
tragiskt att se att vissa människor super så mycket att
de inte har något annat. Musiken och subkulturen går
ifrån en förälskelse till musiken till att bara supa
sönder sig efter några år. Jag tror det är viktigt
att band försöker skriva om sådant också så
mönstret kan brytas. Fan att supa varje dag lär ju
knappast lösa pengabristen och bristen på ett riktigt
arbete, hemlöshet etc.
Du har en hemsida (eller ett
webzine if you like) Pissed and proud. Och de
Haha. Hela jävla tiden. Allt från
fjortisar från Ung Vänster till arga
"nationalister" som rapar upp sina vanliga
skällsord, till hardcore folk som gnäller över
flörtande med oi, till Oi-are som gnäller att det är
för mycket hardcore, till ska folk som gnäller att det
är mycket punk etc. etc. Fuck it. Jag pysslar med musik
som jag tycker är relevant. Punkt.
Jo och sen brukar min post
"mystiskt" nog försvinna ibland eller vara 1-2
månader försenade och dyka upp uppsprättade och
dåligt ihoptejpade. Hahaha.
Hur tycker du gemenskapen med
andra subkulturer är? Har den ändrats något
Klart den har ändrats något
fruktansvärt. Som fresh så var det den vanliga cirkusen
och image-slaveriet, "Oi oi skinheads", med
tiden har jag lärt mig att det mesta av klyschorna är
inget annat än tomma ord på ett papper. Idag ser jag
hellre bra vänner inom andra subkulturer (och inte att
förglömma.. de helt vanliga knegargrabbarna) än supar
polare som enbart kan rapa upp dessa klyschor.
Naturligtvis har jag många vänner som är Skinheads och
de flesta håller med mig och kan stå upp för de ideal
som kulturen upprepar, lojalitet, gemenskap. Kamratskap
helt enkelt. Men det finns skrämmande många där ute
som enbart vill se till en gemenskap bland skins och
bråkar mer än gärna med folk som är i princip samma
sak som oss men inte ser ut som oss. I mina ögon är det
bara att idiotisk. Det spär på ryktet vi har som
bråkmakare och försvårar ännu mer för spelningar
etc.
Gemenskapen idag vet jag ej rent
generellt, jag kan bara bedöma efter de personer jag
umgås på en djupare plan än en bärs på krogen (även
om det inte är fy skam när man bara vill slappa och
snacka) och det går upp och ned som vanligt. Vissa
småbråk kan ju komma fram som tjafs om varför man har
en svensk flagga på väggen och varför man bär tröjor
med texten "Skinhead" tex. Men jag anser att
trots det är ytterst viktigt att vi håller ihop,
oavsett kläd- eller frisyrval och att om småfrågor
kommer fram så berättar man helt enkelt för dem vad de
handlar om. Lyssnar de inte för de skylla sig själv.
Men jag önskar dock generellt att
folk slutade titta snett på varandra och bara kunde
umgås som polare till polare istället för punkare till
skinhead, skinhead till hc/sxe kid etc. etc..
Jag tror vi har mycket att lära av
andra sceners erfarenheter och tillvägagångssätt. Som
t.ex.. hardcorescenens DIY-etik och
"scenmedvetenhet" eller vad fan man ska kalla
det, och deras förmåga att kritisera sin egen scen utan
att det blir snack om "dropouts". Om man nu kan
prata om flera "scener" men det kan man nog,
tyvärr.
Att lära sig andra nya saker av
personer som har annan bakgrund tycker jag är alltid
positivt.
Om vi leker med tanken att det
skulle finnas ett "skinhead hall of fame"
Ingen. Alla skulle vara för fulla
för att komma in.
Haha. Skämt åsido, de personer som
jag nu (det ändras med tiden - allting gör det) skulle
isåfall vara hela bunten av de skins som startade upp
och hjälpte till att NYHC kunde utvecklas. De grabbarna
fick verkligen ta skit och levde ett satans illa liv.
Ändå lyckades de starta upp kanske de bästa banden som
funnits. Tänker på Raybeez i första hand om det ska
vara någon speciell person. Woho. En idol. Yeah.
Många fanzines tycker jag gör misstaget att helt enkelt vara "för snälla" mot många av banden inom scenen. Det är få som verkligen skriver att det låter skit när det låter skit. De flesta är väldigt försiktiga att på något sätt "kritisera" banden inom den egna scenen. Allt kan ju inte låta bra och det blir inte ärligt (som på något sätt undergroundscener ska vara) Håller du med och vad har du för åsikter om detta?
Japp jag håller med. Jag själv har skrivit många recensioner förut som jag gjort bättre än de var på grund av den här "oskrivna regeln" - något som jag ångrar stort och därför har börjat bli mycket ärligare i recensionerna med tiden och som jag såg det här problemet. Jag tror mycket har med en inställning att allt SKA vara "bra" om man lyssnar på Oi! - nästan som det inte fanns någon dålig - och jag tror generellt att vi inom punk/oi scenen har väldigt svårt just för att kunna bryta det här och våga kritisera våra band, och våra zines för den delen. Om vi kunde göra det så tror jag nog att vi skulle se mycket bättre band och mycket ärligare och konstruktivare scen (kritik boostar ju en för att göra bättre resultat - om det förs fram rätt). Men jag håller med, det är skitsvårt, många gånger vill man ju boosta band bara för det är nya och det är liten scen men med tiden har jag kommit fram till att det är nog bättre att vara totalt ärlig istället så vi inte målar upp något som inte finns. Jag tror också att bandmedlemmarna mycket mer skulle uppskatta kritik än något krystat "Oi! Oi! Oi!" på slutet av varje recension.
Vad hör inte hemma i kulturen?
Nationalsocialism. Jag kunde säkert
skriva 100 punkter om varför de inte har något där att
göra. Det får i sådant fall folk ta med mig
personligen eftersom detta är tänkt som en opolitisk
intervju. Och jag vill inte köra ned mina politiska
åsikter i era ansikten. Dock hoppas jag de flesta
håller med mig på denna punkt. Vänstermänniskor som
bara rapar upp klyschor och inte kan hålla käften i fem
sekunder, främst då "alternativa" studenter
enligt mina erfarenheter, undanbedes också om man
frågar mig.
Klyschor, det enda jag lärt mig med
säkerhet anser jag att desto mer vi kollar bakåt och
vägrar utvecklas desto mer blir vi bara en jävla parodi
istället för en framtid.
Snobberi. Kläd, musik,
subkulturell- och åldersnobberi har inget i scenen att
göra. Folk gnäller att det är inga spelningar, sluta
mäta kuk med folk på internetforum och gör något
istället för helvete.
Vilket är det bästa svenska
Oi/punk respektive skabandet? Motivering
Bästa bandet i Sverige. Det
ändrats från vecka till vecka men säkra kort skulle
jag säga är Perkele och Clockwork Crew. Båda grupperna
spelar den gammeldags Oi! som tilltalar mig och har, med
några låtundantag, inte fastnat i ett stereotypt
låtskrivande. Dessutom är de våran bästa export på
klassisk Oi! utan tvekan. Skål på er grabbar. Ni gör
ett förbannat bra jobb.
Annars har vi helt suveräna mer
renodlade punkband. Med band som Tickingbombs, Inglorious
Bastards, Fornicators, Ruthless Bastards, Da Skywalkers,
Blisterhead, Targetpoint etc. Fan svensk gatupunk lever!
Sen så har lite sämre koll på
dagens band inom skacenen men jag såg Dog Almighty för
ett halvår eller något sånt. Fan vilken energi
grabbarna hade, de älskade verkligen att stå på scen
och musiken var suverän. Helt klart värt att kollas upp
om ni inte redan gjort det.
På bråkmakargatan så skrev du
någon gång att du var övertygad att vänster
Den svenska skinheadscenen är
fortfarande väldigt synonym med ns-scenen p.g.a.
80-talet och att nazisterna fortfarande idag anammar
klädstilen. Dock vet båda grupperingarna om att
skinheadscenen håller på förändrats, Svenska Skins
håller på övergå till en mer europeisk scen där
icke-nazistiska skins som regel (åtminstone inom
punkscenen) är i majoritet. Därför håller nazister
ett öga på oss, vi är ju trots allt
"rasförrädare" eller något dylikt i deras
ögon. Och de håller säkert ett öga på oss också
för att det är en jävla massa idioter som blir skins
som de kan se som ev. rekryter. Och utöver det så har
vi i Sverige fortfarande ett rykte att skinheads ÄR
nazister - och därför drar sig säkert en hel yngre
nynazister i en början till de "opolitiska"
innan de bekänner färg. Därför tror de väl sig
också på viss grund identifiera sig med våran scen.
Dessutom finns det ju en hel bunt skins idag som också
verkar tycka i smyg att ns-rörelsen är fruktansvärt
jävla häftig. Tyvärr.
AFA m.m. håller ett öga på oss
för att, som skrivet ovanför, är svenska
skinheadscenen sedan många år tillbaka likställd med
nationalsocialism och rasism. De vill veta vad som
händer och jag tror av att oavsett om scenen skulle
utvecklas till total avståndstagande från extrempolitik
skulle AFA m.m. fortfarande hålla ett öga på oss och
några snorungar från deras led skulle också i
fortsättningen bråka med oss på festivaler. De gillar
oss helt enkelt inte eftersom vi befinner oss i en
"gråzon". Och är stigmatiserade till att vara
en rasistisk subkultur.
Om svenska scenen faktiskt kunde bli
en riktig scen, och inte bara en lös massa av folk som
kallar sig "skinheads" så tror jag dock att
dessa problem skulle försvinna till stor grad. Om ens
det skulle vara nödvändigt, jag ser hellre en
utveckling till en bättre oi/punk scen än en specifik
subkultur. De flesta kids där ute som diggar
streetpunk/oi av dagens skola är trots allt inte skins
utan vanliga grabbar eller punkare.
På tal om bråkmakargatan...
där är du (minst sagt) flitig med att skriva
Självklart har jag det. För mig
handlar punk och oi just om åsikter och att ifrågasatta
saker. Utan åsikter skulle vi lika gärna kunna vara
kommersiell skitmusik som fjollar på om kärlek om och
om igen. För mig har musiken alltid handlat om en
"in your face" attityd. Pang på och inga
spärrar, kasta sanningen rakt i ansiktet på folk. Att
då som anhängare till sådan musik följa vad alla
andra säger och lyda blint vad de som har åsikter
säger känns för mig som totalt jävla hyckleri.
Diskussioner och kommunikation behövs. Utan idéer och
konstruktivitet kommer det här bli en en jävla parodi,
en cirkus, där allt handlar om image istället för
musik och energin och livsstilen kring den. Fan det finns
ett begrepp som heter "washed out", att
kulturen helt enkelt blir en dålig kopia av vad det ska
vara, och det är där vi är nu anser jag. Nu gäller
det bara att försöka ta sig ur den.
Dessutom rimmar det för mig
jävligt illa att prata om att "stå upp för sig
själv", "vara stolt över sig själv"
(klysch klysch) etc. Om man bara sitter och håller
käften och gnäller på att inget händer.
Nu blev det ännu mer åsikter. Haha
fan vad jag blir pretto när jag kommer igång.
Något trevligt konsertminne?
Allt för många. Så jag drar helt enkelt några band som jag gillar att se live och sett på senare tid och/eller minns för alltid: Perkele, Troublemakers, Henry fiat´s open sore, Rentokiller, Asta Kask (nog det bästa i mitt liv), Strebers, Dog Almighty, USCB Allstars, Skitsystem, Vitamin X, Clockwork Crew, Business, Dropkick Murphys m.m......
Som avslutning, någon rolig
anekdot eller nåt att tillägga? Ordet är
Ber om ursäkt om det här låter
för pretentiöst men det här var trots allt en intervju
och jag står för allt jag har sagt.
Var dig själv. Stöd scenen. Rör er på spelningar. Sup inte sönder er. Bli inte bitter. Ha kul!
Uppföljning 050223
1 år sen intervjun med dig las ut..vad har hänt sen dess och kanske den största frågan-vad har hänt med Pissed and Proud?
Sedan dess har inte så mycket hänt förutom en förstärkt bitterhet på det mesta. Pissed And Proud har jag slutat arbeta på tack vare många skäl: för lite tid, ingen fast bostad, tappat peppen, vill göra något nytt etc.
Mycket baserar sig i att jag vill jobba med andra projekt, och gör även det, pissed and proud kändes i slutet som en onödig faktor i svenska oi/punk livet och hade överlevt för länge efter sitt "bäst före" datumet gått ut. Den plats P&P fyllde för 3-4 år sedan har idag ersatts av betydlgit bättre zines, dessutom på papper. Utöver det så har vi nu bra distrobutionsbolag och arrangörer. Det fanns inte då, men nu finns det - och den enda förhoppning jag haft med arbetet med Pissed And Proud var att jag kanske peppad någon att skapa den förändringen under åren som gått.
För tillfället skriver jag mera artiklar än recenserar etc, och det senaste som kom ut var en historisk skildring av Amerikanska HC scenens framväxt som publicerades i "Horrorshow". Det är liknande sånt arbete jag vill arbeta med, annars så pysslar jag fortfarande med mindre DIY projekt som affischer & promotions. Nu i slutet av mars skall jag ut på turné med ett band för att sköta deras försäljning m.m.
I framtiden kommer jag, om tid finns, kanske satsa på ett papperszine med starkare framtoning på attityd och diskussioner kring scenrelaterade problem etc då jag tycker kvoten för recensioner och intervjuer är uppfylld för min del. Om jag får tid för detta vet jag inte, då jag nu står med flera öppningar att göra saker - bland annat har det snackats om ett band, och då jag inte spelat i band på några år så är man naturligtivs sugen på det i första hand. Att det dessutom är med gamla vänner är självklart inte fy skam.