|
||
Mitt Val, Mitt Liv |
|
~ Kort om mej~ |
Tack för recensionsgrejer till/Thanks to the
following for stuff to review: Pike, Jögge (Unit Lost),
Johan (The Confession) Thomas & Hanna (Non Serviam)
Horrorshow, Shanty Town, I Scream records, Jungle
Records,Horrorshow, Joakim på Imperial & Peter
(Blind Beggar) The Accidents-Lets go out tonight (Broken Hope records) Dom gillar sina 7” Örebroarna och kort efter Dead guys, som släpptes på Bootleg Booze- kommer här ännu en singel, denna gång på Broken Hope records. Sällan gör de mig besviken, här kan man konstatera att de har dragit mer lite på tempot även om det fortfarande-som i titelspåret är ganska mycket drag. Lite mer finess och sången hörs lite bättre. 3 bra spår på en singel tryckt i 300 ex, synd är bara att det tar slut så fort…. **** http://www.brokenhoperecords.tk/ Bakers Dozen-The storm of discontent (Blind Beggar) Ett band med mycket att säga, och det gör det ofta med ilska. Det mesta har sagt förut: arbetarklass stolthet, mot pundarpacket, alla lata djävlar som inte vill jobba osv. Men Bakers Dozen har en fördel som gör att de helt klart står ut. De har mer ”balls” i sin musik än de flesta. Mera drag och mera ös, mycket låter ganska klassiskt men basgångarna och gitarrsolona gör det lite mer fräscht än genomsnittet. I slutet av skivan drar de dock ner på tempot och närmar sig mera ”brickwall Oi” och körerna får lite mer utrymme. Sångaren Jon låter som en Wattie på bra humör… Jag gillar skivan rätt igenom även om jag grinar lite illa när gitarrsolona blir lite för ”meckiga” The devil rides out är den enda låt jag inte gillar då den lätt skulle kunna misstolkas. Tycker den stinker lite trångsynhet... Titelspåret, the final terror och ironiskt roliga Cant afford to work blir favoriterna. **** Bombshell Rocks-Love for the microphone (Combat Rock De senaste släppen från Bombshell Rocks började faktiskt tråka ut mig en del. Det blir väl lätt så om man följt ett band i snart 10 år nu. Många gånger har det dock varit att man köpt deras skivor på grund av lokalpatriotism och så vidare -något absolut favoritband kan jag inte påstå att dom är. Men de har alltid varit okej musikaliskt, det är bra killar (Mini har faktiskt hjälpt mig när jag fick pisk en gång) och de har faktiskt jobbar arslet av sig i alla år. Olyckskorparna kraxade att karriären skulle vara slut när sångaren Mårten lämnade bandet för att helt satsa på tatuerandet. ”De borde byta namn” o.s.v hördes från trogna supporters av bandet. Jag tänkte inte alls i dom banorna, jag tycker det var vad som behövdes. No 1 som var med på Brewed in Sweden #3 visade att det dög lika bra med Crippe på sång och den här ep:n med 6 låtar (No 1 finns med här också) visar att de inte alls är slut utan att de nu fått tillbaka den energin som började försvinna. Soundet är hårdare och mer spelglädje verkar finnas. Tricked och No 1 blir mina favoriter på denna ep som är riktigt bra. ***½ http://www.bombshellrocks.com/ http://www.fireinsidemusic.com (The) Business-In and out of Business (Harry May) Alternativa versioner, live, sidoprojekt och diverse annat obskyrt- ett måste för ett fan som mig alltså. Bla får man höra Bollocks to christmas som senare ändrades till Step into christmas pga att de var rädda att bli åtalade, en version av Do a runner inspelad av Steve Kent i hans sovrum, Disco girls med introt av 2 tjejer som pratar och Lunatic fringe med Mark Brennan på sång. Det mesta faller faktiskt under kategorin "Kul att höra", få grejer är direkt dåliga. Skivan innehåller även The Gonads theme och Cant stand the sixties av Heavy metal Outlaws där Steve Whale var med, på sång återfinns "Millwall" Roi Pearce. **** http://www.harrymayrecord.com/ (The) Confession-S/T (Tuned in Records) Bandet har varit väldigt flitiga med att göra reklam för sig på nätet och nu var det upp till bevis då. Det finns kanske en del barnsjukdomar i detta släpp, som är deras första men överlag klart godkänt. Bra variation i tempo, det mesta svänger men jag är alltid, vilket band det än gäller-skeptisk till släppande av låtar som bara är lite över halvminuten. Då tycker jag man kan fortsättas snickra lite till faktiskt. T.ex hade jag gärna velat höra mer av Get off my back. Musikaliskt sätt så känns den outtröttliga blandningen av The Clash-Rancid-Bombshell Rocks inte så långt borta. Och såna band har vi ju en del av, får se om Confession kommer lyckas hävda sig bland konkurrensen. Planer på en fullängdare under vintern 05 finns… Mina 2 favoriter av dessa sex är: What about the kids och Problem with the law. Och just det..Bandet vill klargöra att de är ”vänster och anti-rasister" *** Die toten hosen-Learning English lesson 1 (Virgin) Klassisk skiva från 1991 som jag bara MÅSTE skriva om 17 covers på Sham 69, Chelsea, The Ramones och The Boys…”Jaha, vad är det för speciellt med det då” kan man undra? Jo, de har nämligen lyckats få med i princip ALLA sångare från banden de gör cover på, så i många fall blir det lite som en duett mellan Die toten hosens sångare Campino och då Joey Ramone, Gene October (Chelsea) , Knox (The Vibrators) och Nick Cash (999) bla. Uppfräshade klassiker där favoriterna blir Blitzkreig bop (bästa versionen nånsin) underbara Brickfield nights av The Boys och Carniwal in rio, Punk was med gamle tågrånaren Ronnie Biggs (kanske mest känd för sitt samarbete med Steve Jones och Paul Cook från Sex Pistols) Fans av klassisk punk-ta och köp. ***** Discipline-Downfall on the working man (I scream) Ny skiva från Holländarna. Då de alltid haft ena foten i Hardcore-musiken och andra foten I Oi/streetpunk så tycker jag att de numera lutar mera åt Oi/streetpunk, även om HC-vibbarna till stor del finns kvar. Ganska som deras senaste skivor alltså… Efter första genomlyssningarna tyckte jag det var lite mycket metal-influenser men efter ett par fler genomlyssningar så tycker jag det försvinner.Ett av årets bästa släpp hittils. Favoriterna är många, främst så gillar jag kärleksballaden Strenght to live, hyllningen till PSV Eindhoven i Red and white army och Boys will be boys. Den senare en låt om att man även är samma kille i princip trots att man blivit äldre och fått familj och liknande. Skulle kunna nämna lika många till då skivan är klockren. Köp direkt och man kan ju hoppas att nån tar sig i kragen och tar bandet till Sverige snart-för då står helt klart jag längst fram. Och ännu ett bra släpp av I scream, bland de pålitligaste i Europa... ***** http://www.iscreamrecords.com/ The Donnas-Spend the night (Athlantic) Näst senaste skivan från Donnorna som numera inte alls heter Donna A, R, C och F utan Brett, Allison, Torry och Maya. Deras tråkigaste hittills, de 7-8 första spåren låter nästan identiska och man blir inte överraskad alls. ”Hitsen” Take it off och Who invited you funkar bra och även Dirty denim, som är en känga mitt i magen till ”rockers” som lägger ner oerhörd tid och en massa pengar att se skitiga och ”rätt” ut. Pålitlig på sånt sätt att man vet vad man får… Men pålitligt kan ibland även betyda tråkigt. Och det är just vad det blir här. ** http://www.atlanticrecords.com/ Dropkick Murphys-Warrior´s code (Hellcat) Först tyckte jag den här skivan var svårgenomlyssnad, ojämn och att många låtar inte hade direkt "flyt" utan var stakiga och ojämna. Men efter ett par genomlyssningar så konstaterar jag att Dropkick Murphys gjort ännu en bra skiva. På en del håll känns det som om de är på väg tillbaka till soundet på The gangs all here medans i andra spår är det lite gubbrockigt som det var i vissa stunder på Blackout. Överlag har även den Irländska folken väldigt stort uttrymme. Det krävs iallafall ett par genomlyssningar innan man hittar fler guldkorn än de som sitter direkt. De som sveper en av stolen direkt och blir favoriter är: Captain Kelly`s kitchen (traditionell sång men lite omgjord) balladen som är en cover på Skotsk/Australienske protestsångaren Eric Bogle-the green fields of France och sen gillar jag även Wicked sensitive crew där de visar prov på stor humor och första raderna är verkligen i prick: "Well it`s all gone to hell now the wimps have gangs, Pop punk tough guys with neck tattoos, If you guys are hard-I rather be soft" Jag tror inte många blir direkt förvånade när de hör skivan, har man ett par skivor med DKM blir man inte överraskad. Själv så sätter jag en fyra och en ½ men tror nu det vore bra för grabbarnas karriär om de väntade med nästa skiva några år...Så man inte tappar intresset för dom. ****½ http://www.dropkickmurphys.com/ Forbidden Rage-Oi the end (Backsreet Noice) Jaha, har man inte blivit hängd av p.k-maffian innan så blir man väl det nu. Det här är Bisson, f.d Steel Capped Strenghts OPOLITISKA Oi-projekt tillsammans med Puncc (Battle scarred) Jag höll inte med om det mesta som Steel Capped Strenght framförde i sina texter men har alltid tyckt att deras musik var kanon och att Bisson var (och är) en av de bästa Oi/punk/RAC sångarna. Jag ska tillägga att jag inte vet nåt om Bissons åsikter idag men är det opolitiskt det här projektet och den här skivan så får man väl ta det som det är. Jag hittar i allafall ingenting politiskt på den här skivan... Här gillar jag i princip alla låtar, styrka i musiken och tonvikten ligger på texterna. De innehåller mycket hat och mycket stolthet: Mot polisen (A.C.R.C), mot knarkare (Victim by the needle) Stoltheten ligger i Oi, Oi rebels samt att man inte ska ångra vad man gjort (No regrets) Dock så känns det lite som man försökt lite väl mycket att "vara Oi" och försökt klämma in så mycket Oi-klyschor i texterna emellanåt. 3 favoriter blir Welcome to the show, No regrets och Why. Det finns även en låt på svenska, en halvplojig "roligare än bra" countrydoftande låt i form av Vi kom, vi såg, vi söp. Kan också nämna att det finns en hyllning till (antar jag) Steel Capped Strenghts avlidne trummis i Oi! the end...Vad som hände vet nog alla så det behövs inte dras upp här. Rörande är det iallafall. Det sticker säkert i ögonen på många men det här är förbannat bra. ****½ http://www.backstreetnoise.com/ P.F Commando-Manipulerande Mongon (YKFK/Imperial) Ska man recensera gamla (återutgivna) punkplattor så måste man tänka hur situationen var då. P.F Commando var kanske inte lika vassa med pennan som tex Ebba Grön eller världsbäst på engelska men de var nog bland de band som var mest punk. Vem bryr sig då om det är grammatiska fel i engelskan tex (även om man skrattar åt Im innocent där de kör svengelska när de sjunger ”kotlett”) Verkar som om de var ganska inspirerade av Sex Pistols, musikaliskt låter de mycket som dom blandat med Oi nästan (även om det var för tidigt för just Oi-musiken, den här skivan gavs ut 79. Clas Olson som skrivit historien om bandet anser att detta var den första riktiga punkskivan. Provocerande och de lär ha petat många i ögonen då de bland annat sjunger om Auschwitz, att Gävle är skit i både Allt o.k och Rocken i Gävle, de häcklar raggare i låten med samma namn och sin livsfilosofi i No no no ”We dont like anything, we just wanna say no no no” En punkpärla, oborstat och uppkäftigt-punk när den är som bäst och som den ska vara helt enkelt. Mina tre favoriter blir: Svenne Pop, Raggare och Allt o.k Och.en intervju med sångaren Sonny finns här **** http://www.imperialrecordings.se Shanty Town-Live på huset 2005-03 (DIY) Bandet som gjorde sig kända för mig genom att spela otroligt bra covers på gamla ska och skinhead reggae låtar har nu efter en del uppskjutningar kommit ut med en demo. Ljudet är bra även om trummorna låter lite illa (eller lite ”mycket”) i två låtar. 5 låtar live och en inspelad i studion, en väldigt imponerande cover på Come see about me (Diana Ross and The Supremes) där sångerskan verkligen kommer till sin rätt-är inte överdrivet förtjust i hennes sång alla gånger om jag ska vara ärlig. Dock så ger det bra variation då de växlar mellan tjejen och en snubbe på sång och i Latino lover ska sjunger de duett. 5 egna låtar, och det låter väldigt autentiskt. Det är bra variation och de verkar ha en massa spelglädje. De två spår jag vill plocka ut är:Derrick Morgan, en skön hyllning till ”Mr skinhead reggae” och lugna låten She`s so fine. Vill även nämna Draksådd skinhead skip, som väl egentligen är väldigt ”lokal” men kul att ett ska-band gör en hyllnings låt till skinheads i alla fall. Och vi andra får nog digga den i alla fall. Så, det är lovande helt klart det här. De kan nog inte utmana Club Killers än, och kanske inte heller USCB Allstars men Eskalator och Bustups får helt klart se upp. Tror och hoppas på detta band. ***½ Turbonegro-Party animals (Burning Heart) Jag trodde allvarligt inte att Turbonegro skulle hålla vidare länge när de kom fram. Jag trodde att snabbt skulle de bli buskis och en parodi på sig själva då de kör ganska hårt på sin image. Men fel fick jag, och här levererar de ännu en bra skiva och jämn punk-metal-glam-rock n roll platta. Glam-rocken tycker jag de lutar mer och mer åt numera, ta gärna ett steg tillbaka när det gäller dom influenserna. Efterlyser lite mer drag i låtarna överlag också. All my friends are dead, City of satan (trots att det kanske låter lite väl mycket We will rock you) och wasted again (typiskt Oi/punk tema) låter bäst i mina öron. Men hur kunde jag missa det uppenbara i If you see Kaye? *** Våld mot tjänsteman-Demo (DIY) Klockar in: 05:37. 6 spår varav ett intro. Kött är mord, civil olydnad, snutar är svin och skyddar nazister, folk är passiva medans andra svälter är ämnena...Musiken är snabb och sångaren Robban vrålar på en hel del. Jag tror ni hajar jur det låter. V.M.T innehåller några som är involverade i anarkopunxrecords. De huserar i V-ås och har arrangerat spelningar med bla Mansic och Disconvenience. Cred ska dom har för jobbet där men musiken hoppar jag över. ** http://www.anarkopunxrecords.tk/ Samlingar Punk archives-25 punk singles (Jungle Records) Det tråkiga med många samlingar är att det ofta är ojämnt. Större band som man vet är pålitliga blandas med band som inte borde fått sett dagens ljus eller ens släppt en singel. Så är det dock inte här där det är en blandning av kändare och mer obskyra band…Men så gott som alla håller faktiskt och flera gånger efter ha lyssnar på denna skiva så har man gett sig ut på jakt efter mer info om band som Rabid och The Wall. Många gömda skatter alltså plus pålitliga, rutinerade band som drar av sina ganska kända låtar. 3 favoriter med kändare band: Born to lose med Johnny Dunder (alltid svinbra-damn that heroine!) Menace cover på Cliff Richard-Young ones och The only ones-Another girl, another planet. 3 "obskyra" favoriter: och Raped-Moving target, Rubella ballet-Blind ambition (bandet kallas "Vice Squad with brains"-hahaha) och Neurotics-Living with unemployment. Några fler medverkande grupper är:The Slits, Broken Bones, Art attacks och Chelsea. Jag tycker även samlingen visar att det fanns fler duktiga punksångerskor än Beki Bondage och Siouxsie Sioux. Som George (Action Pact) och Nina (Manufactured Romance) Jag gillar främst det mer obskyra och tycker alla öppensinniga som är sugna på att hitta lite nytt “gammalt” ska införskaffa denna samling. För singlarna lär både vara svåra att hitta och dyra. ****½ http://www.jungle-records.demon.co.uk/ V/A-Seven inches of pleasure (Fall out/ Jungle Records) 8 singlar A och B-sidor av 7 stycken band där de flesta är ganska klassiska. Omslaget är dock lite missvisande då man lätt tror att det är en cd av The Adicts då omslaget är deras Viva la revolution. Medverkande grupper är The Adicts, Urban Dogs, Broken Bones, Action pact, Uk Subs, Fallen Angels och The Enemy. Jag skulle kunna skriva om varje grupp men det blir nog lite tjatigt och långt. Bästa gruppen blir Action Pact, som bidrar med låtarna från Suicide bad e.p. 3 låtar räcker dock bra för att även om jag gillar sången så tröttnar jag snabbt på George pratrsång på cockney. Broken Bones har flest låtar med, hela 6 stycken och de har ju länge varit ett favoritband. Bland annat bidrar de med Decapitated och The point of agony. Slåss i toppen gör även The Enemy från Derby som är väldigt basic och okomplicerade. Anmärkningsvärt är Fallen angels helt klart...ett band som bestod av Knox från The Vibrators backad av medlemmar från finska glamrockarna Hanoi Rocks. Deras amphetamine blue (låter som en blandning mellan The Clash och Imperiet) tillsammans med Punks alive-The Enemy och Suicide bag med Action Pact blir de tre bästa låtarna här. Lite info om när låtarna släpptes hade dock varit på sin plats....och missvisande omslag som redan nämnt. Men det är ju musiken som är viktigast. ****½ http://www.jungle-records.demon.co.uk/ V/A-Tales from the streets (Knockout) Tankarna förs till Trouble on the terraces, en samling som kom ut för ett par år sen på Step 1. Där var det dock mest låtar man redan innan hört till leda men ideen var det inget fel på. Här är det dock helt fräscht där Hooligan streetwear presenterar 15 låtar om fotboll och huliganism. Etablerade gäng som Stagebottles och Vanilla Muffins blandas med okändare akter som Tankard och Kassierer. Oerhört varierad musik. Allt från Trashmetal i form av just redan nämnda Tankard (kör Were coming back av Cock Sparrer) och Atilla the Stockbrokers…ja, vad hans musik nu hamnar i för fack- till hederlig Oi i form av Argy Bargy och Disciplines nya fräscha Hell is for heroes. Alla kan nog hitta nåt som passar, det finns även en del baktakt i form av The Broilers och Stagebottles. Rullar lika bra på förfesten som på vägen till bortamatchen. Många toppar, få dalar och bättre öppning som de fem första är vet jag inte när jag bevittnade senast. ***** Splitskivor Battle scarred/Unit Lost (CamdenTown) Tyvärr så har jag bara en fungerande högtalare på skivspelaren och det känns otroligt synd när man får en vinylsingel för recension. Det lilla (nåja) jag hör är i alla fall en bra insats av dessa två band som man inte direkt får gilla för vissa scenpoliser. Unit Lost bidrar med Tonight, en ösig dänga med bra tempobyten och en cover på vapendragarna Battle scarred i form av Pigs on parade. Battle scarred gör samma sak, en egen plus en cover på Unit Lost (Do you wanna know) och egna Put the boot in som gästas av Träsket (Bovver Brigade, han har även varit med och skrivit låten) och D.P (The Jinx) som sjunger en av verserna. En bra split mellan två bra gäng och bäst blir Put the boot in, en riktig partyrökare. Var openminded och glöm allt gammalt om bla "Västern staden" och kolla in denna split.Omslaget tilltalar säkert många om inte annat. **** Royal Stakeout/Contemptuous-Hellsplit nummer två (Kjell Hell) Återigen, som på förra- två band som skiljer sig ganska mycket musikaliskt från varandra. Vilket är positivt för splitskivor med band som låter i princip likadant är pisstråkigt. Royal Stakeout från Örkelljunga är först ut, deras streetpunk med influenser från främst de Amerikanska streetpunkbanden tycker jag ligger helt klart över genomsnittet även om jag börjar bli mätt av band i just den genren. What a waste hade dock lika gärna kunnat vara Bombshell Rocks och Sweat and blood låter som ett Dropkick Murphys fast utan körerna. Det svänger i det stora hela men jag har en paradoxal inställning till sången. Jag kan inte bestämma mig om jag älskar eller hatar den, det blir lite väl gapigt vissa stunder, som i det svenska bidraget Kräla. Bästa bidraget blir Banned som får en att även dra lite på munnen….”Banned from every fucking pub in town” Finns det fler än en i Örkelljunga alltså? Självklart förstår jag andemeningen men det blir lite roligt i alla fall. Contemptuous från huvudstaden levererar med besked och deras 6 spår håller alla hög klass. Det är hårt och snabbt men ändå med mycket melodi. Hälften av bidragen är på svenska och de är även de bästa, även om Kom regn känns lite halvfärdig. Ganska ovanligt att svenska band skriver och låter lika bra på svenska som på engelska. Jag hoppas verkligen att de kommer hålla kvar vid modersmålet för Intellektuell och fanatiker är nåt utöver det vanliga Kjell behöver knappast skämmas den här gången heller. **** Fanzines Close-Up #75 132 sidor, en pocketbok med utvalda intervjuer och 2 skivor (för de som prenumererar) Intervju med Twopointeight och en special om Epitaph och Burning heart intresserar väl en mest. Men den stora frågan är varför pajasen Cristoffer Jonsson fortsätter recensera Oi-skivor när han uppenbarligen ha en massa horn i sidan till både skinheads och Oi. Som om förra numrets recension av Agnostic Fronts spelning på Skylten inte var nog så får skinnskallar en rejäl dos skit i hans recension av Violators-No future years. ”Usch, Violators lämnar jag åt den kalrakade ligan. Den har hur som helst ingen smak” Vad vill karln uppnå med detta? Man borde uppmana alla bolag som släpper Oi/streetpunk att skriva på promo-paketet att ”Dessa skivor får EJ recenseras av Cristoffer Jonsson” Okej att man ska skriva sin åsikt i recensioner men varför ens ge sig på det om man nu hatar musikstilen? Ge plattorna till Sörling eller Kling istället… Tröstar mig lite att The Accidents poserar i en kortare intervju/artikel i bara överkroppar-vilka pinup pojkar. Close-Up som jag gett en ständig trea förut börjar dala.. ** http://www.closeupmagazine.net/ Horrorshow #4 Jag gjorde som jag brukade när jag köpt/fått ett nytt zine, bläddrade igenom det snabbt och konstaterade att det såg bra ut som vanligt. 4 nummer på 1 år är bra utgivningstakt och även om jag aldrig varit en sån som lagt vikt vid layout så måste jag säga att Horrorshow tilltalat mig mest estetiskt bland fanzinen i Sverige. Dock så missade jag vid första genombläddringen dissen av mig i recensionen av senaste A message to you. Alla har olika smak och alla får ha en åsikt...jag tänkte först inte bemöta kritiken alls då det ofta och lätt blir "krig" när någon inom scenen kritiserar en annan...pajkastning på lågstadienivå tillkommer och det blir bara löjligt... Men jag kan bara kommentera det såhär: Att mina "hyllningar" är tröttsamma-visst, det får man tycka men man får intrycket av att jag inte skulle skriva annat. 5 stycken av totalt 39 artiklar jag skrivit på Mitt val, mitt liv är hyllningar-det kan väl inte anses som mycket? Det blir väl bara en åttondel ?`Jaja, ska inte låta detta påverka recensionen mer. Att Horrorshow är väldigt uppdelat slog mig i detta nummer: Ludde tar hand om ska-musiken och reggaen (och har petat in lite scooter också) medans Robban tar hand om Punk & Oi medans Jaz...Ja, vad hennes roll vet jag inte direkt förutom att man hittar någon recension skriven av henne här och där-förutom det har jag nog bara sett ett bidrag i artikelform av damen ifråga. Och du Robban....det är ingen diss av din fru den här gången heller. På tal om recensioner så tycker jag ibland att de blir lite för långa, 2½ sida för en skiva är för mycket. Nummer 4 innehåller bland annat: Punk/Oi: The Templars och Jim Clason berättar vad som hände i Southall. Ska/reggae: Mikey Dread, retro med The Selecter och Madness bandbiografi del 2. Det där att inte ge zines nåt betyg var en bra idè som jag nästan tänkte sno ett tag..men jag låter bli. Horrorshow får en fyra. Det blir lite tråkigt att alla svenska zines får i princip samma betyg men då alla håller hög klass-vad gör man? **** http://www.horrorshow.cjb.net. Let #1 Tror ni man fick en chock när man är inne på Pressbyrån coh ser en tidning med en Gavin Watson bild på omslaget? Hette tidigare Meny och är nån sorts blaska för folk inom restaurangbranschen. Förstår inte riktigt varför de ger sig på att i nummer 1 ha skins (även om de är runt 7-8 bast) på omslaget och totalt ägna 9 sidor till Gavin Watson (intervju plus bilder) och 4 sidor om skinheadklädstilen (främst om Docs och Fred Perrys) Djärvt grepp. Inget direkt nytt men ändå intressant, dock så tycker jag intervjun med Watson slutar lite för tvärt och man ryser ju lite av att se en rubriker som "Klä dig som ett skinhead" i en artikel. Förutom detta finns det repotage och snusande japaner, DJ-kongress och coffeeshops. Let får väl en trea för intervjun men i nummer två blir det väl inget liknande va? För då skulle jag verkligen börja undra. *** Non Serviam #5 De driftiga Stockholmarna är redan tillbaka med ett nytt nummer där det återfinns intervjuer med bla Medborgargardet, Argy bargy och The Crack. Intervjuer tycker jag ofta är svårt, många gånger funkar inte alls samspelet: banden är inte direkt pigga för att svara, saknar totalt humor medans fanzinen ställer tråkiga frågor osv…Men Non Serviam lyckas verkligen här med alla tre nämnda, klart lysande med kul frågor samt bra och utförliga svar. Nummer 6 kommer nu i Augusti. ***** Streetmusic F.C #12 Enda nackdelen med denna tidning tycker jag är att det ofta är lite för mycket annonser, utrymmet där kanske kunde fyllas på annat sätt? Lite av innehållet denna gång: Fotboll: Fotbolls och huliganrelaterade filmer. Varför kom inte jag på det? Oi:En intervju med Roddy Moreno. Denna intervju inspirerade faktiskt mig till stor del att skriva artikeln ” Hur länge ska man få sota för ungdomssynder? Punk: Retro av Henrik Wising (f.d Terrorpop) om Anti-CimeX ***½ |