~ Kort om mej~
Tack till dessa för recensionsmaterial/Thanx to these for sending me stuff to review:Cristophe (Dirty Punk) Max (Bandvorm) Punkcore, Penalty Time.Cristophe (Drunkabilly) Julie and Fred (Noco) Erik (Square) Ronny (MSM 1279) Rikard (Disconvenience) Erik "Koreanen" och Nizze (Mansic)
Action-S/T (Punkcore)
Varukers, Crucifix och Conflict nämns som viktiga influenser för denna grupp från Toronto. Inte min kopp thè egentligen men det låter mycket bättre än väntat. Ofta tycker jag grupper i denna stil (rå/kängpunk) ofta låter ganska lika varandra och få står ut. Men Action öser på och det låter bra. tempot drar ner emellanåt och då är det riktigt, riktigt bra-som i Man`s law, som får bli mitt favoritspår. Sen blir det så efter 6-7 spår för mig att jag inte riktigt minns många låtar därefter och undrar "körde dom inte den här låten nyss?" men som sagt:
Helt okej öppning de första låtarna och Man`s law är underbar. Jag sätter en trea men se det inte som någon vägledning.
***
___________________________
Agnostic Front-Another Voice (Nuclear blast)
Många band sjunger om respekt, stolthet, att de hatar lögnare och backstabbers, att dom inte backar och hur äkta dom är. Agnostic Front gör de även dom men skillnaden är att de backar upp det också-man tvivlar inte för en sekund.
Emellanåt malande Hardcore, andra gånger ganska mycket metal för att nästa vara ganska punkigt med bra refränger. Varierande hela tiden alltså men rätt igenom hård hardcore fylld med både stolthet och hat.
Still here, all is not forgotten (bara den gör skivan köpvärd-tro mig!) och Pride-faith-respect gör störst intryck. Den sistnämnda är tillägnad de bortgångna kamraterna i D.M.S. Bara Fall of the parasite känns lite halvtråkig och jag måste få nämna att titelspåret förbannat bra det med.Och Roger Miret har inte låtit bättre på länge.
Nej, ingen idè att dra ut på det mera. Jag tror ni hajat att jag älskar den här skivan. Ska tillägga att gästartister tillkommer i form av Karl Buecher, Jamey Jasta och Scott Vogel.
****½
________________________________
Cheap Sex-Headed for a breakdown (Punkcore)
Discharge nämns som en viktig influens för Cheap sex (de har turnerat med dom bla) men jag tycker de har mer finess än så...Okomplicerad punk i varierande tempo men för det mesta går det halvsnabbt (men inte rå eller kängpunk alltså) ett band som man helt klart hör att dom kan spela utan att det blir finlir eller att de försöker dölja detta genom att bara dra på som fan.
False pride öppnar, en bra låt med en text som är mitt i prick:"You talk about being pride of your race, as if bveing born into something is an achievement" Annars är det på pappret inget direkt nyskapande, ganska "vanliga" punktexter:kängor till media, nervösa sammanbrott (headed for a breakdown) desperation och kängor till dokusåpor (reality tv)
Men Cheap sex står helt klart ut från mängden-jag är mycket nöjd. Reality tv och Water runs dry tillsammans med false pride är bland de bästa spåren, även om skivan är bra rätt igenom. Det finns även ett hidden track-en hatlåt mot emo som är helt suverän.
****
_____________________________
Defiance-Rise or fall (Punkcore)
När man har spretigt färgglatt hår, 1000 nitar på skinnjackan samt t-shirts/pins med Anticimex, Crass och anarkist A:n så kan man väl anta att ett band lirar rå/kängpunk va?
Inte i det här fallet. Defiance, från Portland lirar en blandning av punk/Oi 77-82, ganska melodiöst alltså men skivan är typ 50/50. De drar även på snabbare och låter då inte helt olikt The Exploited (är det den enda referensram jag har?) Dom är ena riktiga muntergökar, texterna handlar om tristess, krig, noll framtidstro, soldater osv i den stilen.
Klart godkänd, en bra cover på Menace finns (Screwed Up) och 2 spår till som faller i smaken är No reason och Doing what you are told. En skiva som växer, den 4:e från detta band.
***½
http://www.defiance-punks.com/
_______________________________
Discovenience-Bombs away (D.I.Y)
2 tjejer och en kille från Umeå...och här är det svårt. Svårdefinerat. Jag säger typ Powerpoppunk med attityd liknande (tidiga) Hole och X-Ray Spex. Säreget sound men jag tycker mig känna att det finns mycjet tradition i musiken, att hjältarna är många och då främst från 70-talet. Sången är mycket bra, bandets logga helt rätt och....
Ja, behövs kanske inte säga så mycket mer? Min favorit är Human being me även om det är svårt att välja. De andra två spåren heter Make no sound och Decisions.
Jag skriver som jag gjorde på länksidan:Intressant Umeåband med gamla hederliga referensramar men ändå med ett väldigt eget sound.
Jag hoppas på att se en fullängdare snart, och önskar bandet all lycka...
Men jag tror inte de behöver det.
****
_____________________________
DriveIns-Punk shit up (Dirty Punk)
Lite över 2 år på nacken men,men....Ännu en skiva man önskat man fått nys om tidigare.Jag känner igen Spike och Steve från The Pints, om det är bandet ifråga bara med annat namn ska jag låta vara osagt. Låter inte Steve mycket som Big Mike i Freemartins förresten? En mycket lyckad bladning av punk, Oi och rock n roll, skivan innehåller inte ett enda dåligt spår! 11 låtar plus 4 demoversioner, som lätt hade platsat de med. Favoriter blir svårt att plocka ut: Exploading teenage emotions...oh yeah och set the detornator on zero. Ska man vara lite negativ så kanske uttalet i vissa ord låter lite mycket typisk "svensk engelska"...
Farligt nära femman..
****½
________________________________
Dropkick Murphys-Gonna be a blackout tonight (Hellcat)
DKM har inte gjort mig besviken än, jag har hört en del röster om att denna skiva är lite "för mesig" Och emellanåt kan även jag tycka att det kanske är lite mycket "tänka efter och reflektera över sitt liv", det är lite mer mogen approach än tidigare verk men än ingen varning för "gubbrock"
Mycket Irländska influenser också, även om de alltid haft det så blir den biten mer och mer påtaglig. Speciellt i låtar som Dirty glass, som jag kallat 2000-talets Fairytaile of New York-där Ken Casey och Stephanie Dougherty grälar sig igenom låten precis som Kirsty MCcoll (R.I.P) och kungen Shane Macgowan gjorde. Bredda Irländska influenser finns även i Fields of Athenry, Bastards on parade och Black velvet band (gammal traditionell Irländsk folksång)
Men även några mer hårdare och mer punkiga spår finns, då främst titelspåret som är en cover på den gamla protestsångaren Woody Guthrie, As one och time to go...de sistnämnda somär en av de bättre hyllningarna till idrottslag jag hört på länge, och nu när det är Dropkick Murphys så snackar vi självklart en hyllning till ett lag från hemstaden Boston-hockeylaget Bruins är det denna gång.
Jag tror fans av DKM blir nöjda den här gången med...liksom såna som kommit in på Irländsk folk blandat med punk via tex Flogging Molly. Den här skivan visar DKM att deras position som ledande band inom just den genren (om man nu får binda dom till den genren) som ganska ohotad. Iof så är de mycket mer än så....
****½
http://www.dropkickmurphys.com
____________________________________
Ethylic System-Unis Pour rein (Noco)
Jag kan inte ett ord Franska så vad texterna handlar om vet jag inte alls...Bandet spelar Oi med punkattityd eller punktouch.Upplägget i hälften av låtarna är att det börjar som ganska långsam Oi och vid refrängen växlas det om till snabb punk, medans andra hälften är snabb punk från början till slut-det ger ett ganska varierat sound. L`amnè sique, regaine och deras cover på Camera Silens (Squatt) blir de bästa spåren.
***
http://pro.wanadoo.fr/manfred.rude/
_______________________________________
Frenzy four-demo
Det enda jag hört av bandet innan är deras bidrag på Brewed in Sweden #3. De var bra där men det var hård konkurrens var det där och det är nu intressant att se vad de lyckats prestera.
Det som de lyckas prestera är en djävligt bra demo som lovar gott inför framtiden.Sången är bra (Al Barr tänker jag på emellanåt) det är bra variation, en del tempobyten och även akustisk gitarr (I gave my life och Tonight) Mina favoriter bland de sex låtarna här blir friends, beer and music som sitter som en smäck redan efter första riffen och Sne...denna Sne undrade jag på vad det kunde vara en förkortning på, alltså jag tänkte på att det skulle vara något på engelska..men det är "sne" som i "sned" fan vad klyftig man är ibland. Djävligt positivt med en låt på svenska...
Så, jag både tror och hoppas på detta Örebroband-well done
Releaseparty på Klubb Idiot 8 mars....
***½
_________________________________
Hard skin-Hard nuts and hard cunts (Helen of Oi)
Det har varit mycket snack om Hard Skin bara är en parodi på Oi-musiken eller en hyllning gjord med glimten i ögat...känns som om det är det senare. För även om det skulle vara en parodi så kan jag inte låta bli att älska den här skivan iaf.
Det är ogenerade lån..eller fan-ogenerade rena stölder från Blitz, Sham 69, Cockney Rejects och 4-skins.. Men det är gjord med mycket humor och glimt i ögat som sagt-och det är ju så bra! Skivan är full med hits som: Hard skin (lyssnat på Im forever blowing bubbles någon gång? hehehehe) The good times, Oi not jobs (lite snott från If the kids are united-Sham 69) och Desperation street ("lån" från Blitz)
Sköna körer och mycket partaj. Vill ni veta mer om bandet läs den otroligt seriösa intervjun:http://hem.bredband.net/b130376/hardskinsve.htm
http://pro.wanadoo.fr/manfred.rude/HelenofOi.html
*****
__________________________________________
Hètten dès-Ace of spades (Drunkabilly)
Motörheads gamla dänga i 3 versioner ("vanlig", instrumental och som video) Gammaldags rockabilly tappning som både är bra och kul. Bandet kallar iof sin musik "powercuntry" (ja,det stavas så, sounds a bit rude) Ännu ett intressant släpp av Belgiska garagerock/punk/surf/pyscho/rockabillybolaget Drunkabilly.
***
_________________________________
Hot boogie Chillum-15 reasons to r N r (Drunkabilly)
Ett band med ett brett register som helt klart kan hantera sina instrument.Ena sekunden är det blues, för att nästa bli mera ren rockabilly-och emellanåt är det en blandning. Plus en dos rock-allt gjord med lite punkattityd. En bra skiva där höjdarna heter: Pure, I wanna och Chickpulling machine där bandet gästas av Martine från Sin alley.
****
http://www.hot-boogie-chillum.com
_______________________________
London punkharmonic orchestra-Classic Punk (Music Collection International)
Gamla punklåtar i klassisk stil, stråkar osv.Vissa låtar är mer passande än andra, tex så funkar Pretty vacant, Holiday in Cambodia och Teenage kicks mycket bra och man känner igen dom direkt medans vissa andra är lite svårare att höra vad det är för låtar. Men i det stora hela är det en mycket bra idè, väldigt annorlunda och faktiskt mycket bra! Classic punk innehåller låtar av bla UK Subs, X-Ray Spex, The Buzzcocks, Sham 69 och Stiff Little Fingers.
***½
______________________________
Mansic-Everyday is a tragedy (Bug Records)
Mansic känns väldigt basic och opretaniösa men samtidgt ganska unika. Mest för att de använder violin till sin punkrock.Violin i punkmusik? Jarå, det funkar mycket bra. Varken Dia Psalma eller halvpinsamma vikingarockvibbar. Mest framträdande är violinen i Big brother (som är en av favoriterna) It`s the game och Belfast nights. Den sistnämnda med ett ämne som engagerar mig...sen går jag nog inte mer in på det-lyssna själva istället.
Överlag är skivan mycket jämn utan större djupdyk. Ett band jag ser framemot av att höra mer ifrån.
Everyday is a tragedy får en stark...
****
________________________________
Mansic-beutygone (förhandslyssning)
Ej mastrad förhandslyssning...Jag blev som sagt mycket nöjd efter att ha hört Everyday is a tragedy men den här skivan...Fan vad klockren! Det band som fick mest hyllningar under 2004 och levererade mycket bra material var Dims Rebellion och om det finns någon rättvisa så får minst lika många upp ögonen i år för Mansic...Finns det nån rättvisa så blir det 2005 års Dims (om ni förstår hur jag menar)
Det som gör att Mansic sticker ut är violinen samt att de har en otroligt bra mix i sina låtar, en väldig variation. Ena sekunden drar de på med punk som kunnat passa i Robin Hoods tid (Reinlender riot) för att sen köra ett intro väldigt likt The Partisans-Police story i skivans bästa spår:No Clue part V..Om inte det räckte så finns även med här Raped by life som känns som en mörkare version av Guns of Brixton (The Clash) och den mest Oi-lika Mainstream rebel 1. Många gånger känns band som Clash, Cock Sparrer och Angelic Upstarts mycket närvarande men ingenting känns efterapat utan väldigt äkta.
Mansic är alltså ett otroligt brett band med mycket varierat sound och brett spelregister. Håll ögonen öppna. Skivan bör vara ute när denna recension läggs ut eller dagarna efter av Kjell Hell. (23 Februari och framåt)
****½
_______________________________
Penalty Time-Rich kids e.p (DIY)
Bra spelat, bra ös men det saknas det där lilla extra för att denna e.p ska stå ut. Ep:n innehåller fem låtar: Rich kids,Lack of respect, Penalty time, Sentenced och Unemployed. Ett plus för samplingen av Colin från Bad News. Dömer inte ut detta band än men gärna lite mer originalitet nästa gång...
**½
________________________________
Rejected Youth-Angry kids (MSM 1279)
Jag gillade tyskarnas förra platta Police State Coalition och den här ska enligt bolaget vara deras bästa släpp hittils (bolagets alltså) Rejected Youth verkar vara bolagets flagskepp helt klart, med tanbke på att av alla bolagets släpp så står R.J för nästan hälften.
Det är som förra skivan en blandning av typsik modern Amerikansk streetpunk och Brittisk punk av det mer traditionella slaget. Det är ganska politiskt, men oftast ganska "snyggt politiskt" mer åt gatupolitik än ren predikan.
16 låtar där första hälften är helt klart godkänt och där höjdarna är: bad boys attack, batcave och Antifascista. Sången är emellanåt bra och emellanåt sluddrig och svår att höra...så man mer sitter och läser texten i instickhäftet än lyssnar på musiken....sångaren Matze skulle jag beskriva som som en blandning mellan Wattie och Tim Armstrong. Riktigt hela vägen lyckas Rejected Youth inte ta sig...den sista halvan klaffar inte riktigt.
Men det blir 3½ och jag tycker bandet presterat ännu en bra skiva.
***½
____________________________
Roger Miret and The Disasters-1984 (Hellcat)
För er som inte känner till bandet så är det är frontmannen från Agnostic Fronts punk och Oi-drömmar som tar sig uttryck i Roger Miret and The Disasters. Förra skivan var klockren så mina förväntningar var minst sgat höga. Man väntade sig att bli knockad direkt...och även om Loud and proud och riot,riot,riot är bra spår så kommer inte den riktiga knocken förrens titelspåret kommer som nummer tre. Men jag lovar, den knocken sitter i därifrån och håller sig ända till sista spåret.
Det känns som mycket mera punk, Oi och skinheadsinriktad denna gång..lite som om den första skivan var de första stapplande stegen men här ror de verkligen skivan i land och helt hittat sitt sound. Det andra starka traditioner här, med många småflirtar till bla The Ramones, Sex Pistols, Cockney Rejects, The Clash och Angelic Upstarts (inte minst i New York City,som är England med annan text ) både i riff och små rader i texterna.
Men det låter ändå fortfarande mycket Roger Miret and The Disasters och man märker helt klart var han annars hör hemma i för band.
Men som sagt, mer punk, mera Oi, mera gatutexter och...det kan inte bli så mycket bättre.
1984, the boys ( med Al Barr som gäst) och Janie Hawk får bli favoriterna.
Ser gärna ett set med bara Roger Miret and The Disasters låtar i Linköping den 8:e Mars...
If only....
*****
_________________________
Skarface-Merci (Noco)
Partyska to the max! Det franska ska-kungarna i Skarface firar här 10 år och kör 16 covers på sitt säregna sätt. Allt från Bob Marley och Boney M till AC/DC och Rolling Stones. De flesta med ny text eller refräng många gånger på modermålet. Såna här skivor kan lätt bli buskisartade och tråkiga och man längtar efter att få höra i originalen (minns min sågning av Skandalous Allstars) men här stampar jag takten hela tiden och gillar hela skivan.
Ett måste för alla som gillar fartig ska med humor. Bäst är: Poubelles a bruits (Rancid-radio), Quel oue choise en toi (CA-Telephone) och bara en sång grej att de gör om 80-tals dängan (nja, mest känd från 80-talet iaf, det är ju en cover Banarama gör) Venus till att handla om Pol Pot.
Avslutningsvis gör vännerna Monster Club, Scapy och Spectors en cover var på Skarface i bla psychobillyversion.
Mycket bra, hur kan dessa fransmän gått mig förbi? Hade dock varit kul om de kört någon egen låt också, men man kan ju inte få allt.
****
http://pro.wanadoo.fr/manfred.rude/
________________________________
Stammischprolls-Ausgereizt (Bandvorm)
Textsnittet gör det till en början svårt att tyda både bandnamn, titel på skivan och texterna. Det är grym sång, klassisk Oi med klassiska texter men ibland lite mycket metal och samma upplägg i de flesta av låtarna. Sen att det är fem snubbar i breda hängslen, nergrisade med blod som sjunger om alkohol och brudar gör ju att det blir lite vibbar av nötterna i Haggis.
Ganska hyfsat till trots men mer än två och en halv får de inte av mig. Låtar som står ut är: Liebeslied, Stammisch prolls och Jeder ist sich selbst der.
**½
http://oi-punk.de/bandworm/english/index.html
__________________________________
Sthlm United-Då vi va punx (D.I.Y)
Ett modern Ebba Grön känns det som....Dp och Manne från The Jinx samt Nitton på sång. Musiken är mycket influerade av de punkiga varianterna av ska och reggae som punkbanden spelade när det begav sig (The Ruts mfl) och texterna är överlag ganska insiktsfulla och allvarliga, kanske lite mycket med 3 låtar av 9 om ångest dock.
Men det enda spåret som inte faller mig i smaken är Hundar, annars är skivan klart godkänd rätt igenom. Nitton som jag aldrig sett som någon bra sångare direkt göär en riktigt bra insats här till skillnad från tidigare insatser i andra band (även om det låter en aning falskt ibland) Och pga en viss herre vid namn Dan Bäckman kan jag inte lyssna på Stockholm kallar utan att tankarna förs till nämnda pajas version av The Clash:s gamla dänga.
3 favoriter brukar jag plocka....det blir 33,33333 osv % av skivan det: Titelspåret, Förortsgangster (bra med DP:s sånginsatser vid sidan om Nitton just i den låten) och Herr Statsminister.
En klar 4.
****
_______________________
Square-Organic Square (Fuzzorama Records)
Det tar mig 3 spår att inse att Square är helt sjuka i huvudet...detta är bland de mest rubbade texterna jag hört på länge. Då tänker jag bla på Muffin och Run around naked and destroy (party on my own) Det är sexuellt innehåll i nästan alla och musiken är "speed garage ska" även om man också tycker de låter en hel del grunge emellanåt. Angående ska-biten så är det oftast av sorten "veva på med gitarrerna som fan och tuta som fan i trumpeten" Men ändå lyckas de hålla baktakten,vilket få band lyckas-oftats blir det bara punk med saxofon. Musikaliskt vette fan vilka man kan jämföra dom med....lite vibbar av Monster ibland...Monster möter ett galet Vodoo Glow Skulls blandat med garagerock? Jaja, kanske ni får nåt hum iallafall...
Som sagt, det är ett himla tempo och man måste vara på ett väldigt speciellt humör för det här anser jag. Första genomlyssningen så tackade jag gud att de lugnade ner sig lite i femte spåret Frizzyman...för det var svårt att lyssna på, man blev stressad och på danshumör på en och samma gång.
Jag sätter en trea och rekommenderar Square om ni vill höra ett himla originellt (och galet) band...Fast kanske ni med skivsamlingen mest bestående av Studio One 7"or ska undgå Square...
***
http://www.fuzzoramarecords.com/
_______________________
Tarakany-Rocket from Russia (FM Molchit Records)
Bandet som både var förband och kompande Marky Ramone under sin korts Sverigevisit i Januari. De imponerade klart på mig då och gör likadant här. Här är 6 låtar av 14 på modersmålet ryska och resten på engelska. Jag hade gärna sett att texterna (de ryska) fanns översatta till engelska i texthäftet med tyvärr..Engelskan är alla gånger inte 100% kanske, men här gör det inte så mycket. Jag tycker uttalet är ganska likt så som finska band brukar låta...
Likheterna är ganska stora med The Ramones, men snarare att de är influerade än efterapande. Här finns shananakörer och typiska blandningar av snabbare spår och kärleksballader-precis som The Ramones brukade ha. I louder nämns även Blitzkreig bop och riffen till låten liras.
En bra blandning, det är bra ös och varierat tempo alltså. Låtarna är allt från 45 sekunder till 2½ minut.Det riktiga höjdarspåret är Anesthetization, som är en typisk "sätta på repeat i en halvtimme" Tätt följt av titelspåret och louder.
****
_________________________
Johnny Thunders-So alone (Sire/Warner Bros)
Gitarristen från New York Dolls soloplatta från 78. En mycket varierad skiva som faktiskt alkltid håller enligt mig. Det är låtar från hans tid med dockorna, det är balladen You cant put you arms round a memory (som kanske är mest känd tyvärr pga att Guns N Roses gjort cover på den) Johnny Rotten och Malcolm Mclaren dissas i London boys till tydliga Sex pistols riff, det är 50-tals vibbar i Great big kiss och det är underbar sax i (she`s so) untouchable. Så det finns nåt för alla...tror både "vanliga" rockers som punx och skins har behållning av denna skiva.
Gästar gör förresten Phil Lynnott från Thin Lizzy och två Pistols: Steve Jones och Paul Cook (kanske inte svårt att räkna ut?)
Köp!!!!
*****
_________________________
TST-All through the night (Marilyn Records)
"Glam LP:N" som många inte ens visste fanns, den finns inte ens med i vissa diskografier. TST, som kanske är mest kända för Väktarnas värld (från Vägra raggarna bensin #2) är här exemplet på typiska gamla punkband lät under denna tid. Å ena sidan fortfarande mycket punk i både blodet,attityden och musiken men samtidigt inspirerade och influerade av hårdrocken....Så det blir något mellanting. Ofta så är det mycket typiska metalkörer Rain t.ex) och en del gånger lite otäcka power ballads varning (som i Whiskey and lace och angel) men överlag låter det helt okej-inte helt olikt Ultima Thules tidiga sound.
Kanske är jag lite partisk då man är lokalpatriot....Men jag gillar den här skivan, jag har alltid tyckt att JM har en av punk-Sveriges bästa röster gemom tiderna-det gör mycket. Favoriterna blir de mest punkiga av låtarna:Dancin thru the night, Bangkok och Train...
Sen är bara frågan om du kan hitta skivan överhuvudtaget....
****
_________________________
Unit Lost-Mainstream Misfits (Blind Beggar)
Oi med en hel del metalvibbar (då främst Iron Maiden i låtar som Only the truth och Streets are burning) Jag brukar gilla sånt sparsamt som ni kanske hajat men här funkar det bra..kanske för att jag gillade Maiden i slutet av 80-talet? Tycker dock efter ett par genomlyssningar att metallen inte så framträdande som jag först tyckte och skivan blir bättre och bättre för varje lyssning.
Favoriterna blir: American lives (har ställt mig frågan många gånger själv), Only the truth och You`re gone (som handlar om sexuella övergrepp) Jögge har helt klart en av de bästa rösterna i Oi-Sverige jämte Thomas i Agent Bulldogg och Robban i Contemptous.
***
____________________
Vogelfrei-Stiefeljungs 94-98 (Bandvorm)
Tyska fick jag en etta i när jag gick i högstadiet (mer pga att jag inte var där så ofta än att jag var korkad) Men mycket sitter där nånstans långt bak och Tyska är ju ett ganska logiskt språk så....några problem med att hänga med i texterna trodde jag inte att jag skulle ha. Dock så förstår jag väl inte riktigt all slang kanske...
Vogelfrei lyckas med denna skiva att bli en ny favoritgrupp. Musikaliskt tycker jag de låter lite som Badlands fast lite snabbare. Tycker det finns lite likheter med Riot Squad (bandet från Belgien alltså, det finns ju fler band med samma namn) också.
Hm, egentligen finns det ingen anledning att gå nåt djupare in på denna skiva. Många klockrena hits efter första genomlyssningarna och efter ett par till så tillkommer ännu ett och annats pår. Men de slutgiltiga 3 favoriterna blir:Titelspåret (som betyder "bootboys") Parole spass och Bullenflut (fanns inte i min ordlista, vad betyder det?) och...jag måste få slänga in Partylied också.
Så, låt er inte avskräckas pga språket, ni hajar ändå. Ett givet köp tycker jag.Lite skön tillbakalutad Oi utan Condemned 84 komplex eller massa klyschor....och det känns otroligt skönt just nu. Det behövs för scenen.....
*****
______________________
Vogelfrei-Zwischen sehnsucht und rebellion (Bandvorm)
En färsk skiva från bandet som med Stiefeljungs blev ett nytt favoritband. Soundet här är ganska likt förra plattan, kanske lite mer melodiösare. De två första spåren sitter perfekt med sköna melodier (speciellt du bist nicht echt) Medans Es gibt noch einen weg & neue chance är lite tråkiga och sega, de drar ner tempot och det skönsjungs lite för mycket. Men ratte och es war auber sich drar upp tempot en smula och för i bandet på rätt köl igen, och så slutar skivan också, bra som den började.
Så, det blir en fyra. Men måste jag välja så föredrar jag första skivan, men den här kommer gå varm i skivspelaren den med.
Tysk Oi rules o.k..
****
___________________________
V/A-11 ans the bordel (Noco)
25 band med en låt var där majoriten av grupperna är Franska. En handfull grupper är från USA och Italien. Mest punk, Oi och ska plus 3 st psychobillyband och bland dom är Monster Club bäst (och mest kända antar jag) Oi och punkbanden har alla ett ganska säreget sound, kanske är det för att de sjunger på Franska.Soundet är ganska tung Oi, klassiskt Brittiskt sound men ändå låter de inte som några kopior.Tre favoriter där blir bandet No milk med Club privè, Priapix-bandes de siley och Kastillers med banlieux (som låter som en Fransk version av Smash em up av Fatskins) Överlag är banden mycket bra och gör mig mycket intresserad av Fransk punk.
Ska-banden håller även dom hög klass, det är ganska snabb ska med mycket blås. Som Mr Review på speed eller nåt sånt, inte helt olikt Tysk ska emellanåt. Bäst där blir Skarface, Piensa av Italienska bandet Komando Moriles och Scapys rockabilly-ska i skank n roll.
En väldigt bra samling, både bra Oi, punk, ska och psychobilly...blir godkänd den med även om man är trött på just den genren.
****½
http://pro.wanadoo.fr/manfred.rude/
________________________________
V/A-Give em the boot IV (Hellcat Records)
Nummer fyra var det dags för nu då. Som vanligt en herrans blandning av olika sorters punk, Oi, ska och psychobilly. Den sistnämnda genren är jag personligen otroligt trött på så den hade de lätt kunnat skippa för min del men av de fem banden så lyckas Nekromantix bäst med Dead bodies.
Ska-musiken representeras av The Slackers (deras propaganda har en bra poäng) Westbound Train, The Aggrolites och Chris Murray.Vem denna Murray vet jag inte men hans Let there be peace är otroligt bra och tankarna förs till sångare som Jimmy Cliff, Peter Tosh och Dennis Brown när de skönsjunger som mest.
Let there be peace blir med på min top 5 på denna skiva. Tillsammans med bidragen av pålitliga Ducky Boys, Lars Frederiksen (1%) Die Hunns med Duane Peters i spetsen och Dropkick Murphys gör cover på Woody Guthrie igen, denna gång är det Im shipping up to Boston.
Bubblare:The Escaped med Wasted life, lite som Combat 84 skulle försöka sig på HC eller nåt sånt. Och Pressure Points baktakt (!) i Rise up.
I övrigt: En hel del tråk och många Rancid-kopior, och bland dom kopiorna är Mercy Killers bäst.
Till sist vill jag såga dessa två akter jämns med knäna.Gapiga F-Minus (japp, lika illa denna gång med) och Transplants...hiphop mixat med punk GÅR INTE. Det låter fördjävligt.
Dessa samlingar har från volym ett varit djävligt ojämna. Det skulle bli mycket bättre om skivorna kortades ner, med en sådär 5-6 låtar (minst) Och kanske att Tims egna små projekt skulle få lite mindre uttrymme samt att kopiorna av Rancid kunde kanske gallras bort lite mer....
Men jag är ju ingen skivbolagsboss men that`s my two cent.
#3 fick en fyra....jag sätter samma betyg här men undrar kanske dock om det räcker med Give em the boot nu? Det är ju inte överraskande för fem öre längre även om mycket av musiken är bra..men konceptet känns uttjatat nu..dock inte lika uttjatat som Röjarskivan-än....
****
__________________________
V/A-Loud and proud (Brutus)
Samling med 18 grupper från 8 länder. 7 grupper har 2 låtar med och vi börjar i vanlig ordning med att utnämna bästa grupper där:
Captain Bootboys:Deras två spår skiljer sig ganska mycket från varandra..I our time will come är det Oi möter Rancid och i A way of life är det piskande trummor och snabba gitarrer.
Colonna Infame:Hardcore-Oi med växelsång. Snabbt, hårt och förbannat på modersmålet Italienska.
Plus bidrag från Bloodline, Pissed on Arrival och Bulldogg Spirit som även fanns med på skivorna som jag recenserade med artisterna ifråga i November.
De tre bästa som bidrar med en låt:
On yer bike-Frankie and The Flames: Många år på nacken och knappast ny men den håller alltid.
Soldier-Skindisorder:Oxblood och Combat 84 möter The Templars ungefär...
Och Step 2 fars N.Y.C Hardcore funkar bra det med...
En helt klart hyfsad samling, kanske lite mkt HC-Oi eller "Oi-core"....Men jag måste få nämna.Bandet Royal Shamrock är japaner och spelar Irländsk folk med hela kittet: tin whistle, säckpipa osv...plus att de sjunger på engelska med Irländsk accent! Fy fan vad underbart....
***½
http://209.51.136.175/brutus/html/index.html
__________________________
V/A-New wave of the close shave (Damaged goods)
7 band med en låt var där Hard Skin är det enda bandet jag känner till. Egentligen så visste jag inte bättre så skulle jag nästan tro att det bara är Hard skin som lirar på denna skiva för alla 7 band låter otroligt lika varandra. Och eftersom jag då bara kände till dom så blir det den associationen.
Vid första anblicken verkar det vara mycket åt ploj-hållet då ett band kallar sig Union Jocks, ett band heter Shitter, ett Oi-asis där alla självklart har bandnamn som associerar till Liam och grabbarna. Samt att ett band, Oi-Zone gör en cover på Spice girls (Wannabe) En cover som inte ens är kul....har alltid haft svårt när punk, Oi, metal eller rockband lite tokroligt ska göra covers på kommersiella artister. Så mycket ploj är det väl..eller mycket punk, en tolkningsfråga.
Som sagt, soundet är snartlikt. Mycket återanvända riff från de klassiska banden och en massa Oi-Oi-Oi körer, öl och sjunga om brudar. I många av spåren låter de dessutom som de lirat in låtarna på puben inför 10 asfulla polare eller hemma i garaget med lillebrorsans bandare ståendes i ett annat rum-ingen höjdar kvalitè och stundals ganska otajt alltså.
Jag sätter godkänt på Hard skin (som kör First day angry song) Oi-Veys Saturday night och Union Jocks-Union Jock boys.
**
________________________
V/A-Trojan skinhead reggae box set (Trojan)
Samlingar med 50 låtar har ju självklart toppar och dalar...Men här, på Trojan skinhead reggae box set är det ganska få dalar.Allt är långt ifrån suveränt men skitkasst är det inte mycket som är. Det som är lite tröttsamt är dessa entoniga låtar där det bara är en sångare som tjatar om att han är "the boss" (tex Hee cup av Sir Harry och Casa boo boo med Cool Sticky från skiva ett)
Men det är en bra blandning av snabba låtar i i stil med Maytones (i Soul call av The Soul Rhythms) instrumentala låtar som The law (Andy Capp) och Zapatoo the tiger av Roland Alphonso.
Hur många skinheadlåtar finns det då? 8 st som innehåller ordet skinhead bla: Skinhead moonstomp, Reggae fever, Skinheads a bash them och Skinheads dont fear.
Det är även många versions av kändare låtar, bla Wet dream (Copy cat av Derrick "Mr skinhead reggae" Morgan, The Maytones-lovin reggae (2000 tons of T.N.T) och Tony Scotts version av Liquadator (What am I to do)
För att vara kortfattad:en samling alla som gillar den här typen av reggae borde ha. Favoritlåtar blir svårt men om det ska bli 2-3 från varje disc:
#1:The Creations-Mix Up girl, Tony Scott-What am I to do och Copy cat med Derrick Morgan
#2: Vincent Foster-shine eye gal, Rupie Martins allstars-Death in the area och 2000 tons of T.N.T med The G.G Allstars.
#3 Som är mest skinheadinriktad. The Pioneers-reggae fever (alltid, alltid!!!) Skinheads a bash them med Claudette & The Corparation och självklart....vad vore en reggaesamling utan den-Red red wine med Tony Tribe.
****
_________________________
Böcker
John King-England away
Gillade ni Fotbollsfabriken och/eller Headhunters ("Sexdivisionen" på scenska) så kommer ni definitivt gilla England away. Samma människor är i princip med och det refereras till en massa händelser i Kings tidigare alster. Boken handlar i princip om en fotbollsresa till Tyskland med ett stopp i Amsterdam. Mycket gammalt groll sen kriget ältas och det byggs upp till att bli århundradets drabbning ungefär.
Tom Johnson och Harry Roberts är huvudpersonerna där och den tredje "historien" i boken är när Bill Farrell minns kriget mot Tyskarna. Just den delen med Farrell är ganska tråkig och jag ska erkänna-jag bläddrade mycket förbi dessa insnöande ältandet om tiden som soldat och kriget.
Toms huvudintresse här är liksom i Fotbollsfabriken att få ha sex och att piska på motståndarfans, i denna del då Tyskar. Medans Harry från Headhunters mest är ute efter att få tag i nån tjej för kvällen....vilken tjej som helst och fotbollen är inte alls vidare intressant.
Lägg även till en stor del skinheadkultur.
Ta och läs den nu!
****½
_________________________
Fanzines
Close-Up #71
Bra i detta nummer:Agnostic Front..
Lite kul att läsa sådär: Hellacopters minns sina första 10 år och NOFX.
Verkligen inte kul att se:Pain med sin tatuerade pung.
***
___________________
Game of the arseholes #6
Gratis crustfanzine på 12 sidor utgivet för nåt år sen av folk i New Yersey (följde med Mad at the world) Gillar varken banden eller attityden...och två recensioner av en 7" och en LP tar 3 sidor att skriva om! Bra att folk gör nåt kreativt men det här zinet känns bara onödigt....
**
______________________
Horrorshow #3
Jag VET att jag skrivit den här recensionen men jag måste slarvat bort den..."Håll ordning på materialet" är väl första regeln för zinemakare och...ja, det är nåt man aldrig lyckas med. Jaja...
Efter 3 nummer nu så känns Horrorshow redan pålitligt....här har vi tre riktiga höjdargrejer som faktiskt gör det här till bästa numret hittils. Nämligen: En mycket bra intervju med The Slackers, en kanonartikel av Stellan (Pissed and Proud) med namnet "Hardcore, den gamla skolan" samt en artikel om Madness första stapplande steg (och ja, Ludde-du SKA göra en del två)
Det var höjdarna det för min del och annat ni hittar är bla Royal Stakeout och Dog Almighty.
****½
http://www.horrorshow.cjb.net/
___________________
La Musik #11
En lite "glassigare" musiktidning där artiklar om The Donnas och Chris Bailey från The Saints (som kommer till Sverige i Mars) lockade...."Bäst då:1990" var kul att läsa också (nostalgi) och artikeln om James Brown men annars...var det inte mycket man kände igen ens. Jag tycker mig ha hyfsad koll på musik oavsett genre men:Emil Jensen? Blue Nile? Annie? Vilka är det?
Nej, La Musik köper jag inte igen.
**½
____________________
Mad at the world #1
Amerikanskt zine från 97 med rörig layout och alldeles för liten text. Intervjuer med Agnostic Front, Bottom of the barrell (som var ganska hypade runt den här tiden, var tog dom vägen?) Slapshot och en kortis med Templars. Helt okej, bra ställda frågor varav en del är såna "man inte får ställa" (bla om queerbashing till Agnostic Front) Bra blandning av punk, Oi och Hardcore. I övrigt bla: scenrapporter från Boston och Japan och en antropologisk avhandling om slamdancing! kul som fan...
***½
__________________
No Acne #1
Fanzine som aldrig gavs ut gjort 83 av.....Inge Ansvar nu igen. Intervjuas gör bla T.A.S.K, The Bristles, Köttgrottorna och One Way System (dissar Oi REJÄLT) Seriösa frågor blandas med rena dravelfrågor och det är jag ganska svag för. Även artiklar om djurförsök och rasism 83.
Vill ni ha en kopia hör av er till Inge (han har en herrans massa coola zines i sin samling!)
***
_______________________
VHS
Football Factory
Alltid svårt när en av ens favoritböcker filmats (jag har läst boken flera gånger både på Engelska och Svenska) Ofta blir man överkritisk och hittar "fel" överallt: "Han ska ju inte se ut sådär", "Det där stämmer inte, i boken.." Ja, ni vet..Visst var det en del sånt när jag såg Football Factory, bla så undrar jag varför Tom:s bästa polare Mark inte var med och varför Billy Bright fått lite av denna mantel istället. Och varför nämnda Bright hade de flesta av Harris egenskaper (Harris var lite för laidback i filmen, han ska ju vara en knivdåre!) och sen ska ju BB vara ett socfall med bara en hand, inte en familjefar med kåk och egen blomsteraffär. Jaja, ni hör ju...
Men jag tycker trots denna petighet att de helt klart lyckas. Med allt ifrån musiken (Buzzcocks, The Streets mfl) till hur karaktärerna såg ut. Nu är jag knappast en casual eller har den bästa insikten i huliganvärlden men de kändes helt klart trovärdiga. Inte som de ofta brukar vara: limsniffande skinnskallar med Union Jack-linnen och knogjärn eller feta snubbar med ölmage och fulla med taskiga gaddningar.
Jag gillade dock inte delen med Tom:s mardrömmar, men delen med Bill Farrell var klart bättre än i böckerna. Jag hade nog dock sett den lite mer "råare" Den kändes lite tillrättalagd med Tom som bjöd Morfar på öl och alla de rasistiska plumparna som var borta. Kanske lite få slagsmål kan man tycka först men bättre få och rättvist vinklade än pretantiöst skildrade slag med tusen man på var sida i Braveheart-stil
Ett måste för alla med intresse för fotboll och engelsk arbetarkultur. Bäst skådisinsats gör Frank Harper (Billy Bright)
****
__________________________
Skinhead Oi, best of VHS
Ingen officiell video utan ett ihopplock av videos, liveupptagningar och snuttar från dokumentärer (mest från tiden precis efter kravallerna i Southall)
Man får bla se bilder från en spelning med Combat 84 där helvetet brakar loss och det blir ett jätteslagsmål bland publiken, man får se Sham 69 dra av Borstal breakout, Madness springer runt i tunnelbanan runt Camden till tonerna av Madness, Blitz video till New age visas och The Business lirar Suburban rebels i London 1988 inför en jättepublik.
Och som sagt, mycket om Southall.Intervjuas gör 4-skins och The Business bla....Man får se puben stå i brand, tidningsrubriker från dagen efter osv.
Många gånger långt från toppkvalitè på bilden men djävligt kul att se och att äga.
***½
________________________
World of skinhead
Boken Skinhead nation på video i princip. Kändisar som Watford Jon (Argy bargy) Roddy (The Opressed) Judge Dread, Laurel Aitken, Gavin Watson, Big Iain (på omslaget till Spirit of 69) pratar om: S.H.A.R.P, vad kulturen betyder för dom, om våld, media, skinhead reggae osv osv..
Likaså görs av skins av alla raser, tjejer som killar, unga som gamla,ex skins och feta från Tyskland, England, Skottland, Norge och USA.
Mycket bra musik, allt från skinhead reggae och two-tone till Oi varvat med bilder på 100 tals skins och bilder från 68-69.
Medverkar gör även Paul från No Remorse. Och från honom kommer trevliga uttalanden som:
Att det alltid funnits rasistiska skinheads, att two-tone vågen egentligen inte betydde så mycket för alla var rasister som gick på spelningarna (även han själv, motsägelsefullt eller?)
Att det inte går ihop att vara svart och skin eller vänster och skin för att det är en vit arbetarklasskultur.
Just den delen är inte mycket att bry sig om men han säger inte världens mest plumpa grejer som man trodde han skulle göra. Tycker faktiskt det tyder på bra "journalistik" (om man nu får kalla det så) att ta med "den andra sidan" och inte bara vräka sig i att alla älskade reggae och var så antirasistiska (som det lätt kan bli ibland) Men George Marshall tycker jag alltid haft med alla bilder och delar av kulturen.
I vilket fall som helst, det här är helt klart-utan någon konkurrrens den bästa dokumentären som gjorts om skinheadkulturen.
Lätt...
*****
