Mitt Val, Mitt Liv

Start

Mark 

~ Kort om mej~

Intervjuer

FAQ

Artiklar

Recensioner

Länkar

Gästbok

Så här är det, att jag är trött på hela punken. Eller i alla fall den största majoriteten som tillhör punkscenen, de som aldrig gör något själva. Visst utvecklas allting och jag har inget emot att punken delas upp i olika genres. Problemet är att "vi-känslan" är totalt bortblåst. Huvudsaken är att man umgås med rätt människor och då givetvis att man ser rätt ut och att man lyssnar på rätt band.

Jag var på min första spelning 1991, den arrangerades av Mera Hitlåtar och givetvis stod Tompa Eken bakom mycket, det känns på något sätt att när han är inblandad så blir det en liten "vi-känsla" i alla fall, men det är Tompa & Co som skapar den, för punkarna har mest intresse av att supa sig fulla och tigga cigaretter. Det räcker med att se några minuter av Ebba the movie, där pratar dom hela tiden att "vi ville", "vi gjorde" "vi blev", vilka är då vi? Det borde väl vara vi alla, hur man än ser ut, men nu förtiden blir det bara färre och färre som bidrar med något.

En ond cirkel kanske? Jag tycker inte det är fel att planka in på större festivaler som Hultsfred, Arvika etc. Men se på Bollnäspunken, som lyckades arrangera väldigt bra festivaler, för inte alls mycket pengar. Dit skulle man ändå åka och svina (inte supa och spy i den här meningen) genom att planka in. Varför finns inte Bollnäspunken kvar nu?

Det kostar en hel del att arrangera spelningar och ibland kan jag förstå att priserna stiger men då bjuds det ofta på bra band, Toy Dolls är väl ett exempel. Kjell Hell styrde även ihop en spelning med The Crack, med väldigt få i publiken. Vissa människor kämpar, lägger ner både tid och pengar för att få scenen att fungera men responsen är bortblåst.

Lika illa, fast på ett annat sätt var det i Göteborg. Tre band skulle spela, två från Götet och ett från Stockholm. Inträde: 150kr. Det kanske finns en förklaring. Jag skulle vilja ta upp Ultrakåken i Haninge men med tanke på att jag aldrig var där så nöjer jag mig med Hunddagiset i samma kommun. Där spelade massor av band, både svenska och utländska men skulle de ta 150kr i inträde där hade stället aldrig funnits i mer än en vecka.

Alla vill bara ha, men ingen vill göra något, så var det inte förut, och förut behöver inte vara under Ultra, Oasen och Färjelandas tid, det behöver bara sträcka sig ungefär 10 år tillbaka. Jag vet inte exakt hur scenen är i alla städer men de jag känner till är det alltid en och samma person som står bakom allt. Kollektivet skiter i om ett PA är trasigt, de har betalat och har därmed rätt att se bandet spela, och visst borde det vara så men jag tänker på en rätt känd låt med ett riktigt bra band: If the kids are united, they will never be divided. Det ligger något i det.

Utvecklingen av tekniken har förmodligen saboterat en del, jag kanske är konservativ men jag gillade demokassetter mer än brända skivor och genom demo och fanzinescenen knöts många kontakter. Ett fanzine i pappersformat är den bästa lektyr som finns. Visst, alla har inte möjligheten att göra ett fanzine, men jag vill trots mitt förakt mot ryggdunkningar klappa Umezine-Anna på ryggen och även om inte Skrutt var mitt absoluta favoritfanzine ska Peter ha all heder, trots att han gått över till Internet nu, men det är han kanske värd efter alla år.

Jag gillar dock Internet men ibland blir det för mycket. Finns det något forum som inte spårar ur nästan direkt? Många har åsikter men skriver enbart för att synas, det går att räkna ut med tanke på vad som skrivs.

Jag hatar den här frågan men jag gillar alternativen.

Är man mer punk om man A) Är ett drägg i uniform eller B) Har vit t-shirt instoppad i ett par blåa jeans och gör ett fanzine?

Med detta tackar jag för mig och vågar påstå att punken är död för även när den inte längre säljer hos de stora skivbolagen tror jag inte att det finns några som kan ta tillbaka den. Vill man se det ur en positiv vinkel kanske döden vore det bästa för ett återskapande.

/Micke.