|
||
Mitt Val, Mitt Liv |
~ Kort om mej~ |
Skivor The Adverts-Crossing the red sea (EMI) 9 av 10 tänker väl på Gary Gilmours eyes när de hör namnet The Adverts. Visst, den är bra men de är så mycket mer än bara den! One chord wonders, New church och bored teenagers är sjukt bra (som Grynet skulle sagt) Riktiga punkpärlor! Det är bra melodier, välspelat och ganska provocerande texter m man verkligen lyssnar. Om jag måste nämna något negativt så blir det följande: Att en del låtar tar lite tid innan de drar igång, att de släpar med gitarrerna i allt från 20 sekunder till 1 minut innan de drar igång (Bombsite boy och On wheels) Skivan har snurrat ofta i stereon. Med på skivan får man även singlarna (andra versioner) Gary Gilmours eyes/Bored teenagers och Safety in numbers/We wont wait som är placerade innan start... man måste alltså trycka på "start" och söka bakåt. Det hela blir spöklikt då man hör musiken men på displayen syns det ingenting. Scary shit.... ***** ________________________________________ The Business- Keep the faith (Century Media) Jag skulle vilja pusha för den här underskattade/bortglömda plattan med hjältarna från Lewisham. Plattan gavs ut 94-3 år innan The truth, the whole truth and nothing but the truth. Så här i efterhand kan man tycka att det låter lite hardcoreaktigt och att utvecklingen till soundet på The truth....är naturligt men det är inte ens i närheten av samma fart i låtarna här som på The truth... Emellanåt är det ganska slött och trist och hälften av låtarna är ordinära. Det känns som om dom har en sorts mellanperiod. De är lite trötta på att lira men gör ändå sitt bästa och går lite på rutin. Skivan är inte dålig, det låter trots allt mycket The Business och den vanliga kärleken till scenen, fotbollen och klasstillhörigheten finns där. Pärlor saknas det inte, mina 3 favoriter blir: Maradona (the final chapter) Finns även med på "nya" Hardcore hooligan. En klockren känga till den feta nollan. "Whatever you sniffed you wanted more, now you can only score with an whore, all supplied by the hand of god" och så vidare, briljant.... Holiday in Seattle: Till Kurt Cobain som de anser slösa bort sitt liv med diverse droger bland annat....I en intervju med Steve Whale som jag läste för ett par år sen (97?) sa han att ett av målen med bandet var att få lira den här live i Cobains hemstad Seattle. Undra om den drömmen blivit sann? Lite halvt osmaklig kanske det kan tyckas men jag har inte mycket till övers till varken Kurtan eller Nirvana så,....jag gapar klart med i refrängen: Blow out your brain Kurt Cobain and join that stupid club Blow out your brain Kurt Cobain and join that stupid club Blow out your brain Kurt Cobain, you must be a mug... Viva Bobby Moore: Det första jag tänkte när jag såg låttiteln var väl att ett band med så spridda fotbollssympatier gör en hyllningslåt till en gammal West Ham lirare. Men sen hajar man ju att det främst är pga hans insatser i landslaget, inte minst 66 då England vann VM. En skön och trallig hyllning. Sen finns det som redan nämnt en del ordinärt och en del lite intetsägande låtar. Så, är du ett stort fan av bandet så köp! Men om du väntar dig nåt i stil med Suburban rebels eller The truth, the whole truth and nothing but the truth.. så låt bli. *** _________________________________________________ C.aarmè-S/t (Burning Heart Records) Otroligt djävla tråkig distad punk, man hör inte ett skit av sången och riffen i alla låtarna låter likadant. Hur kan detta band jämföras med Dead Kennedys och Bad Brains? C.aarmè har absolut ingenting. Det blev ungefär 1½ genomlyssning och inget mer. Megagäsp! Lirar på Augustibuller i år förresten, tycker ni recensionen är taskig så kolla in spektaklet själv då. * __________________________________________ Clockwork Crew-For the boys at the front (Bords De Seine Rec) Ännu ett bra släpp av Norrköpingspojkarna (dom är produktiva) Folk nämner jämt Sham 69 när de snackar om CC-visst attityd och textmässigt men musikmässigt har jag inte direkt tyckt att det är SÅ uppenbart som alla tycker. Den här singeln öppnar med For the boys, den obligatoriska fotbollslåten alla Oi-band MÅSTE ha (hehehehe) Och i den hör jag då Sham 69 så det yrar om det.Den går direkt in i hjärtat. Och vilka körer! Andra låten på A-sidan är Punk enough som handlar om..ja, såna som köper hela koncept och sväljer punkkulturen med hull och hår. B-sidorna med Clockwork Crew brukar ofta falla mig mer i smaken och så är fallet även här.För Punk enough drar ner lite, ämnet känns lite uttjatat. Carpark dream är okomplicerad och snabb, blir ofta impad av att Aspegren klarar av att sjunga lika bra i snabbare låtar som mer långsamma. Det är också en annan av CC:s talanger, att de blandar så bra mellan snabbare och långsammare låtar.Take away (som jag inte riktigt hajar texten på) avslutar och den är mer klassisk, långsammare Oi som de brukar köra. Ja, vi sätter 3½ dock. De är nog tillräckligt stöddiga ändå med tanke på alla hyllningar de får i zines i hela Europa. ***½ __________________________________________ Cock Sparrer-Bloody Minded, Best of (Dr Strange records) Låtarna
på skivan gör mig lite konfunderad: Because You're
Young- Last Train to Dagenham Om man skulle se den här skivan som en introduktion för oinvigda så är den mycket bra- en bra blandning av gammalt, nytt och livelåtar. Om man ser på skivan som vad det verkligen är- en best of samling så är det lite sämre. Missförstå mig inte, jag tycker Cock Sparrer är bland de fem bästa Oi-banden genom tiderna och att de i princip aldrig gjort något riktigt dåligt. Men... Bara 13 låtar? Det känns lite snålt. De kunde gott dumpat de två nya och istället haft med Watch your back och Riot squad (som väl måste räknas som två av deras mest kända låtar?) Saknar även The Sun says och Working. Sen är jag inte överdrivet förtjust i livelåtar (hela b-sidan är upptagningar från en spelning i München 96) Men det är bra ljud iallafall och en djävla mäktig singalong från publiken. Det hela känns lite som en snabb cash-in tyvärr. Inte vidare genomtänkt eller bra genomförd- det hade kunna plockats ihop en bättre Best of helt klart. Men jag kan ändå inte ge Cock Sparrer ett mindre betyg än en fyra. En fyra för musiken men runt en tvåa för samlingen i det stora hela med låtval osv..jaja.. **** ________________________________________________ Deadline-Back for more (Captain Oi) Jag har alltid gillat punk med kvinnlig sång och efter att ha hört Tv dreams och Last night bestämde jag mig för att kolla upp Deadline lite närmare. Nu är det ju så att det ofta blir två problem för band ´med kvinnliga sångare. Antingen så kan de inte alls sjunga så de skriker bara eller också så "sjunger" dom för mycket när de istället borde satsa på råstyrka och ta i lite mer. Det sistnämnda är fallet med Liz. Man kan inte sticka under stol med att hon har sångtalang men i låtar som Back for more och Time ran out borde hon försöka ta i lite mera och låta lite argare. Låtar som är åt det tralliga hållet med catchiga sing-a-long refränger passar bättre. Låtar som Last night och The way we were. Ibland blir det lite smurfvibbar när hon ska sjunga snabbt i de mer fartigare låtarna. Men nog om sången nu, hur låter musiken då? Det låter väldigt mycket "live" Bra tryck och ösigt med mycket melodi. Tidsenlig (street) punk med vissa influenser av hardcore. Ibland tycker jag mig även höra lite The Exploited och Last Resort. De kör även en ska-influerad låt vid namn Going nowhere, där medverkar Darryl Smith (från bla Cock Sparrer) på keyboard. Så, betyg? Jag trodde skivan skulle vara bättre, inte för att den är dålig men jag trodde den skulle fastna snabbare och ha fler solklara hits. Men det är bra låtar, musiken är bra men sången som sagt. Texterna känns väldigt personliga oftast men är ibland lite tråkiga. 3 stycken stjärnor (nära 2½ tyvärr) 3 stycken favoritspår: Last night, Get away och Sheena is a punkrocker (hidden track) *** _________________________________________________ Disco Volante-Distort the south (Rebel Nation Records) Det krävs inte mycket för att bli kallade "ett tufft kvinnligt rockband" av kvällspressen. Det räcker väl bara i princip att man spelar annan musik än Lisa Miskovsky eller Lisa Ekdahl? Sahara Hotnights är väl de som mest passar in under den rubriken: "ett tufft kvinnligt rockband" Inte för att jag vet på vilket sätt de anses vara tuffa. Visst, trummisen och sångerskan öser alltid på medans de två andra står och tittar blygt på skorna men räcker det? Attityd och klädmässigt verkar de bara vara som. Inte vet jag, HM-rebeller? Om Saharorna är tuffa, då är Malmöbandet Disco Volante stenhårda. De spelar tuff punkig rock och sångerskan Lovisa har en mycket cool röst (bland de coolaste jag hört på länge) Det är sköna gitarrsolon och det känns väldigt -ÄKTA! Jag tänker väl Nashville Pussy, Motörhead och X-Ray Spex när jag hör D.V. Båda titelspåret och Hit where it hurts är klockrena. Hoppas inte bara de klumpas ihop med mainstreamtuffa banden som Satirnine, Sahara med fler....för Disco Volante är i sin egen division och får en fyra för den här singeln. **** __________________________________________ The Donnas-Turn 21 (Lookout) Mer Kiss (ja, bandet alltså) AC/DC och 80-tals glamrock än punkdoftande rock med inslag av Motörhead och Joan Jett numera. Men dom charmar helt klart ändå. Texterna är de samma: Röka på, hångla och partaja.Man vet vad man får när man köper en platta med The Donnas. Och även om det är lite mera rock numera som sagt så gillar jag Turn 21 med trevliga melodier som Police blitz, Little boy och 40 boys in 40 nights....Ett stort plus även för att de använder koskällor och för Donna R:s gitarrsolon. Men man saknar den slammriga punken i Rock n roll machine och Checkin it out lite grann.... ***½ ___________________________________ The Exploited-Troops of tomorrow (Snapper Music) Först måste jag nämna att jag fattar inte riktigt varför Exploited fått någon stämpel att vara ett blöjpunkband... Låt 1-6 är klockrena! Basgången i Jimmy Boyle, refrängen i Alternative och budskapet i Fuck the USA. Sen blir det blir det sämre med The Vibrators covern Troops of tomorrow, UK 82 och Sid Vicious was innocent ger mig inte mycket heller.... Men Wattie och gänget knyter ihop säcken bra då skivan avslutas med bra låtar som They wont stop och Germs. Alternative blir dock favoritspåret och betyget en fyra. Ska man bara ha en skiva med dom så räcker det bra med den här tycker jag. ***½ ____________________________________________ Inglorius Bastards-Bruised `n blackeyed (D.I.Y) Jag tycker inte alls jag tar i när jag säger: Tillsammans med Dims Rebellion ser jag Inglorius Bastards som den svenska scenens stora hopp. Band som man hoppas kommer hålla ihop och inte bara släppa demos sporadiskt. För denna här demon är, så djävla bra! Medans mycket av denna sortens punk lät blir tråkig när det ska vara så poetiska texter o.s.v. Musiken är oftast bra men få lämnar nåt bestående intryck. Men det här gör det alltså. Texterna känns genuina och det känns som om det är "mycket" text utan klyschor. De grejar att sjunga om att kröka och unity utan att det blir löjligt. De har även mycket rock n roll attityd utan att det blir stereotypt. Och som sagt, de har verkligen gåvan att skriva texter. Musiken känns som en bra blandning av gammal och ny punkrock. Demon innehåller 8 låtar där alla förutom Another wasted day håller, jag är lite allergisk mot just såna uttryck som den texten ger. Men det absoluta favoritspåren är:Inglorius Bastards & No regrets. Jag gillar även The Club mycket, en lugn låt om ett musikställe som gått i graven och om hur mycket de saknar det. Och man får inte glömma Sinking. Kunde lätt bli löjligt men det blir det inte. Så, införskaffa bums och håll tummarna att de håller ihop. Tror fan jag ska ta och fixa förra demon med nu på direkten..... **** _________________________________ Roger Miret and The Disasters -S/T (Hellcat) Det här är bara så djävla klockrent! Från första gången kören kommer in i Run Johnny Run.. Till Olè skrålandet i Boys will be boys... Till kärleksförklaringen Miret gör till tjejen i Gal friend... Till när tjejerna trallar i sista spåret New York belongs to me (jodå, visst är det cover på Cock Sparrer) så är det klockrent! Det känns så personligt, med texter och allting. Det är lokalpatriotiskt, kärlek till scenen och ilska mot korrupta politiker och svikare inom de egna leden. Blir inte det här en klassiker så vette fan,,,då måste större delen av folket inom scenen vara tondöva. All respekt till Roger Miret! ***** _______________________________________________ The Mockingbirds-No one is innocent (Papa Teach) Härmtrastarna är ett band som kör en bra blandning av punk och Oi sam tär lovande inför framtiden. Ett par liknande släpp till så kan de vara med och kriga i i den svenska Oi/streetpunktoppen. De fem låtarna håller en jämn kvalite där SD är favoriten. Against what väcker de en intressant frågeställning:Vad som egentligen menas med "unity" Sista raderna är tänkvärda: United haircus or united boots United music or united roots United values or united taste United colours or united race Sången i låtarna är bra, emellanåt ganska likt Kev i Condemned 84. Vad M.B kan fixa till för att de ska bli vassare är körerna. Vad som efterlyses är lite mera "go" i refrängerna. Så, lovande inför framtiden och klart bättre än potatis (eller vad säger du Papa Franz?) _________________________________________________ Red London-Best of (Knockout Records) Red London hade jag inte lyssnat ihjäl mig på precis... men pga låten All the skinhead girls (inte med på denna skiva dock) jämförelser med The Clash och Gaz plus Kid Stokers kultstatus så chansade jag och köpte deras Best of. Skivan innehåller 21 låtar från 83 till 99. Jag tog det hela från början och började med låtarna från 83.... Och det var fan bland det värsta jag hört! För det första är det alldeles för politiskt för min smak. Och om man nu måste sjunga om klasskamp, revolution och så vidare.. så kan man väl iallafall FÖRSÖKA låta engagerad? Det låter inte alls som om de menar vad de sjunger om. Det låter som trist rock med vibbar av U2. Och det verkliga lågvattenmärket är när de försöker spela soul i Soul train men det stället låter som disco!!!!! Och i poseurs retreat ger de sig på att försöka spela Oi-ballader! Tårdrypande sånger om stackars missförstådda skins som alla är elaka mot.. usch, bort!!!!!!! Sluta!!!!!!!! Låtarna från 87 är lite bättre, nu börjar de iaf LÅTA som ett punkband! Calling out the cavalary som är från just 87 är en av skivans bästa låtar. Den tillsammans med Once upon a generation (97) & Days like these (97) är dom bästa, sen vette fan.... De blir bättre ju längre åren går men i fortsätter att låta halvtrötta och halvengagerade. Och som sagt, låt bli att försök skönsjunga! Så det kan inte blir mer än en tvåa, nästan på gränsen till mindre. Och angående jämförelsen med The Clash: Det enda jag märker av är No war , no hate- en reggaedoftanden historia som skulle kunna platsa på London Calling eller Sandinista. ** _____________________________________________________ The Revolvers -End of apathy (People like you Records) Vissa band vet man bara att de skulle låta bättre live. Det här är ett sånt band. Revolvers spelar punkig rock n roll med mycket gitarr. Sån musik har jag förstått krävs ett par genomlyssningar för mig. Det som slår mig är att deras texter sticker ut. Visst, det är en del typiska rock n roll texter som "Jag-är-så-annolunda-och-alla-andra-är-så-vilsna.ytliga-och-har-ingen-själ" Men de som är annorlunda är: Idiots and idols: De vill inte bli beundrade på något sätt för de gör ingen stor roll. "It`s only rock n roll man" som the great Joey Ramone sa en gång i tiden. First rule: Att tjejer måste ha hjärna och vara läskunniga för att attrahera. Dock ska de nog inte vara så kräsna som de verkar vara i ovan nämnda låt. För många av texterna handla om att de hela tiden blir svikna av brudar ja, den kärleken.... Sen, som jag nämnt i recensionen av "Where the bad boys rock" så är det ju nackskott för dissningen av The Clash och andra band i No Clash reunion. Värt är nämnas är även favoritlåten Mentally ill, där det är den kvinnliga basisten som sjunger....trodde jag! Det är en kille på bas. Strange.... Jag sätter en trea, kunde ha blivit lite högre om de fläskat på mera i vissa låtar. *** _____________________________________________________ Skunks United-Guilty as usual (D.I.Y) Som jag skrivit i en artikel så ska man väl vara ir ecensioner ärlig men samtidigt behöve rman kanske inte ta fram största sågen....Så vi säger såhär. Ta er till en sjyst studio, fila på texterna och ta det lugnt med sången så kan det nog bli något av er. För jag tycker mig höra att det finns potetial, men jag måste tyvärr säga att jag tycker det här låter illa i ordets rätta bemärkelse. Tyvärr.... * __________________________________________________ Spazm 151-S/T (Busted Heads) 13 låtar på konvolutet men displayen på stereon visar 10? Vissa går visst "in" i varandra. Det här är hardcorepunk som till en början är rätt okej, man kan ju urskilja vad de sjunger iallafall. Men efter 4 låtar så blir det för mycket gap och för lite finess för min smak. Ett plus för de arga texterna, men inte mer. Inte min kopp Tèa alls.. * ______________________________________________ Stiff little fingers-Inflammable material (EMI) Den här har väl alla redan? Kanske nån som missat den så här kommer en liten recension. Inflammable material är helt i klass med The Clash-s/t, Sex Pistols-Never mind the bollocks, Cock Sparrers underbara Shock troops, The Ramones tre första osv....Dvs ett album man SKA ha. Det är mycket influerat av Nordirlands konflikten (de är Nordirländare SLF) men på ett snyggt sätt, dvs inte predikande eller en massa jobbigt tjat. Mycket klassisk välspelad punkrock i en bra blandning av tempo, och Jake Burns låter djävligt bra arg när han sätter den sidan till (han låter mycket snällare i intervjun på skivan, mer om den sen) Välja tre spår? Okej: Suspect device (första singeln) Barbed wire love (50-tals vibbar och handklapp-sånt är jag svag för!) Alternative ulster (älskar öppningsriffen, en odödlig klassiker!) Wasted life, White noise.. Ojdå, det var visst fem. Ja, ser ni problemet? Det går inte att välja tre. De enda som inte är bra är Closed groove (sömnpiller) och Johnny Was (av Rita Marley!) Som bonus får du:Singelversionen av Suspect device, 78 rpm och en intervju med Jake Burns från 01. Den är 17 minuter lång och djävligt intressant och kul (men vad håller han som intervjuar på med? Han flåsar ju som han skulle sitta och r*nka) Intervjun fortsätter sen på deras andra fullängdare Nobodys heroes (ja, alltså om du köper cdversionen) Jag sätter en femma och trallar vidare... They say they've got control of you But that's not true you know They say they're a part of you And that's a lie you know They say you will never be Free free free...... ***** __________________________________________ Union 69-Holiday 2000 (Bad Afro Records) 69:orna är ett ganska mytomspunnet band. Jag har hört en massa historier om dom och vad de är för sorts snubbar. Bland annat så ska de vara Amerikaner som bor i Linköping, Amerikaner som åker hit till Sverige för gigs, Svenskar som låtsas vara Amerikaner och/eller en blandning av Svenskar och Amerikaner. Vilket som stämmer till 100% vet jag inte men jag har sett dom live 3-4 gånger och en sak vet jag- de är mycket bra och kul live. Det är mestadels texter om supa, knulla och knarka. De musikaliska referenserna är Dwarves, Zeke, AC/DC och Motörhead. Great innit? ***½ _______________________________________________ Wailing Wailers-The Wailing Wailers at Studio One (Heartbeat) Låtar inspelade 65-66 med bla musiker från legendariska The Skatalites som kompar. Mycket soul och gospelinfluenser blandat med rudeboyattityd. Musiken är gammal, go och hurtig 60-tals ska. Favoritlåtarna är Skajerk, Rudeboy (uppföljare till Hooligan) Rocking steady och Im gonna put it on. Kolla in The Wailers news för info om låtarna. ***½ _____________________________________________________________________________ Wailing Wailers-Simmer down at Studio One (Heartbeat) Samma stuk i princip som den ovanstående. Skillnaden är väl i princip att denna skiva innehåller låtar från 63-66. Och att det är mera ska än den förra. De mest kända låtarna är One love, Hooligan och Simmer down. Och dessa är just dom bästa. Jag tycker du ska skaffa dom här båda plattorna. Och det gäller både reggaefreaks i allmänhet, Bob Marley dyrkare och fans av gammal härlig original-ska. En kulturskatt.... **** ________________________________________________________________________________ V/A-Roots of reggae (Charly) Först måste jag gratulera till det originella namnet på plattan! Jag trodde den bara var döpt till det pga dålig fantasi men det ÄR verkligen ROOTS of reggae. Det är ska med Toots and The Maytals och The Ethiopians Rootsreggae med Jacob Miller och Dennis Brown (två stora sångare som tyvärr lämnat jordelivet) Old school toast med U-Brown och U-Roy. Plus 2 stycken klassiker av Bob Marley, Gregory Issacs med sina bekymmer plus mycket annat. Väldigt kul med en sån bred samling, den här rekommenderar jag verkligen till alla med intresse för Jamaicansk musik. ***** ___________________________________________________________________________________ Böcker Chris Henderson & Colin Ward -Who wants it (Mainstream Publishing) Bra bok av Combat 84:s frontman Chubby Chris. Med hjälp av Colin Ward (som bla skrivit Steaming in) så blir det här till en av de bättre böckerna i genren. Chris berättar om sina upplevelser med Chelsea Headhunters från slutet av 70-talet fram tills idag. Boken innehåller även mycket om modesvängarna i England och även en del om skinheads, Oi och hela den biten. Bland annat så reds det ut lite om den s.k. oerhört utbredda rasismen inom både Chelsea och skinkulturen. Och kontentan blir att det hela var oerhört överdrivet och ska tas med en nypa salt. Chris förklarar det typ såhär: Visst, vi spöade "pakis" men sen gick vi och lyssnade på reggae på klubbarna. Visst, vi skrek "Fucking nigger" till spelarna i motståndarlagen men det var ju bara för att de spelade i motståndarlaget. Det känns dock inte som det är "elak huligan berättar sanningen, vi var inga rasister för alla älskade varandra" Utan bara...som det var. Ja, ta och läs den. Du gillar nog den vare sig du är extremfan av C84 eller wannabehooligan. **** __________________________ Nick Hornby-31 låtar (Forum) Hornby skriver om låtar som betytt mycket för honom. Och även om jag inte direkt gillar någon av artisterna han skriver om (Rolling Stones, Springsteen, Teenage Fanclub, Nelly Furtado and so on) ,så känner jag igen passionen. Passionen och intresset han har för sin musik. Det är äkta och väldigt genuint. En bok för ALLA som är musikintresserade, oavsett vilken genre de gillar. Men i ärlighetens namn så måste jag erkänna att den kan bli lite tråkig emellanåt eftersom artisterna inte direkt intresserar en. Och om ni ännu inte läst High Fidelity-gör det..... *** __________________________ Craig `O Hara-The philosophy of punk (AK Press) `O Hara påstår att han varit involverad i punk och hardcorescenen sen `83 (15 år alltså, boken kom ut 99)....Hur man då lyckas med att få ihop något så trist och simeplt när man har fullinblick och levt med musiken så länge är för mig ett stort mysterium. För det första: Så är 90% (jaja, lite överdrivet) socialanalytiskt dravel. Så till den milda graden att man tror att det är en antropologwannabe som gör sitt första arbete.Iof så heter ju boken "philosophy of punk" men man undrar VEM som boken riktar sig till.För det här är inte punkens språk den är skriven på, inte gatans språk..så man undrar varför O`Hara skrivit denna bok, han som är en "gatans man" själv. Varför ge sig på något såhär pretaiöst? För det andra:Man får en känsla av att O`Hara haft väldigt ont om tid och i all hast grävt fram några Maximumrocknroll och gjort boken baserad på detta fanzine. För hela tiden är det Maximumrocknroll this-Maximumrocknroll that.Deras ord är lag och de är mest punk (shitheads!) Var är hans egna åsikter? Nowhere to be found....Det ger en smak av snabbt ihopslafsat klipp och klistra..det hade inte varit fel om boken innehållit humor och självdistans men det gör ju inte denna bok. Jag kanske skulle berätta lite om vad den handlar om också.Bland annat finns det kapitel om anarkism, hur media poträtterar punken och punkare, skins, straight and gender issues (om sexism, feminism inom punken osv) och en drös annat. Bland det mest intressanta är det om anarkismen, mycket tack vare att Crass är med en hel del där. Biten om skins är ett stycke för sig.Under all kritik! Det börjar bra och intressant, det beskrivs om hur allt började, skillnaden mellan Engelska och Amerikanska skins och så...Men sen öser O`Hara hinkvis med skit över skins. Det är skinsen fel att punken har dåligt rykte, skins har i alla tider trashat HC och punkgigs, spöat punkare och betett sig illa på alla tänkbara viss. Och även om "positiva" skins som A.R.A och S.H.A.R.P finns så har de minsann också varit elaka mot de stackars hjälplösa punkarna.Det avrundas med följande: "The majority of American skinheads are not racist anymore, they are still mostly patrotic, ignorant bullies" Så, hur knyter vi hop det här då? Jag förväntade mig mycket intressant läsning och blev otroligt besviken. Jag rekommenderar att ni undviker... En "riktig" bok om USA HC/punk skulle jag gärna läsa dock.... ** _____________________________ Tony Parsons-I huvudet på Tony Parsons (Prisma) Parsons jobbade på NME när det begav sig med punken. Och träffade givetvis The Clash & Sex Pistols mycket (det skriven han en del om också) Han har nu blivit en miljonsäljade författare och jag kan faktiskt rekommendera hans "vanliga" romaner också. Men om vi snackar om den här nu så är det artiklar av honom i bokform. Och han kan verkligen skriva och engagera, en riktigt författare från arbetarklassen där värderingarna och språket märks mycket väl. De spelar ingen roll om han skriver om Clash, arbetslösheten i Newcastle eller pubbesök-man sitter fastnålad iallafall...... Rekommenderas verkligen. ***** _________________________________ Fanzines Close-Up Magazine #65 & Close-Up Magazine #66 En tidning man läst sporadiskt under 8-9 år eller nåt sånt. Det är pålitligt, man vet alltid vad man får. Och det är 2-3 intervjuer med band man gillar och ett par recensioner av plattor som faller en i smaken. Men annars är det metal,metal och ännu mer metal. Death, speed och allt vad det heter. Nummer 65:s intressanta:Randy och Voice of a Generation (som ger sin syn på Oi/streetpunkscenen, läsvärt.) Även repotaget om kristen metal är lite halvintressant.Men fan vad man saknar Sörlings Svinstia! #66 (eller 666) är det sämre ställt med, det är bara Totalt jävla mörker och Velvet Revolver som intresserar. Så, inget direkt för skinskallen eller punkaren men har man genuint musikintresse och en femtiolapp över så är det bara att slå till. Till sist måste jag tilläga att de är djävligt bra skribenter samtliga, även om man inte är intresserad av banden ge intervjuar och skriver om så har de en djävla bra skrivarglöd. Men fan vad man saknar Sörlings svinstia... Close-Up får en ständig trea. *** ________________________ Streetmusic FC #10 Den vanliga blandningen av fotboll, Oi,punk och ska. Fotboll:B.A.F.F Ska:Liptones (bord eta och kolla in dom då jag läser bra recensioner av dom överallt) Oi & Punk: Anti Nowhere Leugue & Resistance 77 (bland annat) Retro:Generation X Bra som vanligt, nåt jag har svårt att förstå är varför så många klagar på layouten? Fels och Kenth är kunniga och skriver både med hjärta och humor, som ett zine ska skrivas. **** _________________________ Umezine #7 Då var det ute efter en del om och men! Och som vanligt är det en fröjd att läsa. From förra numret så tillkom Åberg och det har givit ett mycket positivt resultat. Karln är kunnig och har grymkoll, det märks inte minst i recensionerna. Hockeyn, som Anna skrev om mycket föut är nu helt borta, vilket jag kan tycka är lite synd för den gav zinet verkligen en sorts personlig touch. I detta nummer trängs intervjuer med Argy Bargy och Cock Sparrer med en skildring av H.I.T.S och en massa annat. Sen är det även en snubbe som kallar sig Millwall Mark som har bidragit med en artikel om alternativa sanningar om skinheadkulturen på nätet. Snyggt tryck, bra skrivet och intressant. Till sist: Vad tänkte Anna på här hon skrev recensionen av Bonecrusher 12"? (hade hon abstinens?) **** |