~ Kort om mej~
Hyllning till Arthur Kitchener
Folk som trots att deras musik inte säljer i miljontals fortsätter att hålla fast vid sina principer och sin musikstil tycker jag är beundransvärda . Inom skinhead/punk/Oi/ska scenen så finns det x- antal hjältar då det inte direkt delas ut så många guldskivor till band inom dessa musikstilar.. Men det är nu en jag speciellt tänker på, och här vill hylla är Arthur ”Bilko” Kitchener (a.k.a Arthur Kay) som är känd från bland annat Last Resort och The Warriors. En man vars musikaliska karriär startade i ett mod-band och som sedan sträckt sig över Oi/punk och ska för att sen vid närmare 50 år fyllda greppa basen och ta upp punken igen. Numera så kör han mest akustisk singer/songwriter stil och har släppt en skiva med den sortens musik men han kommer uppträda nu 2005 på Wasted i Morecambe så man kan anta att han inte övergivit den delen av musiken (punken) än.
56 år gammal har Arthur Kitchener hunnit bli. Och den musikaliska karriären är långt ifrån över. Första bandet bildades redan 1965, Next generation.
” We were a typical mod band playing a mix of Tamla, Stax soul and a few originals"
Det var även runt denna tid då den Jamaicanska musiken började slå igenom och Arthurs första kontakt med musiken kom via Prince Buster.
Han lämnade bandet efter drygt ett år och de hade då bytt namn till Second hand och fått ett kontakt med Polydor records. Han skrev en massa egna låtar som senare kom att bli en stor del av Arthur Kay & The Originals repetoar men det tog lite över 10 år innan det verkligen skulle ta fart, eller kanske man ska säga ”kunde tagit fart”
Det ska dock tilläggas att Arthur jobbade en del som studiomusiker åt diverse reggaeartister som släppte plattor på Trojan och Bluebeat, bland annat trombon-guden Rico.
Arthur jobbade i Europa Sound studios i slutet av 70-talet med en låt vid namn Ska wars. Den fick bra responds vid ett gig på det lokala diskoteket och han beslöt sig för att släppa den som singel på kompisarna Chris Ashman och Mike Craigs bolag Red Admiral records. Medans singeln höll på att pressas så hörde han talas om ska-bandet The Special Aka, senare The Specials. Han såg dom live på Nashville i London och inspirerades därefter att bilda sin egen grupp-The Originals.
Plötsligt exploderade det och two-tone vågen svepte över landet. The Specials singel Gangsters kom (med Selector som b-sida) och Arthurs egna Ska wars hamnade nästan helt i skymundan. B-sidan hette förresten Warska och singeln sålde endast i ca 3500 exemplar.
Omslaget till första singeln.
Man kan ju undra hur det sett ut om det nu blivit så att Arthur blivit ”först ut”. Hur allt hade utvecklats då men det kan man ju bara spekulera i. Låten har ju i alla fall kommit med på flertalet samlingsskivor på senare år, en 4 skivors box blev döpt till just Ska wars och så har ju ett stort forum (http://www.skawars.nu) tagit sitt namn efter låten.
Detta ger väl knappast tillräcklig ”upprättelse” men det visar ju att den trots allt inte glömts bort och i alla fall haft lite inverkan på ska-musiken.
Arthur Kay & The Originals fortsatte lira på trots bakslaget med singeln och den andra singeln blev Play my record/Sootie is a rudie. Play my record är faktiskt en av mina favoritlåtar som beskriver Arthurs liv som musiker i ett nötskal. Att han lirat på pubar, födelsedagskalas osv. År efter år, set efter set men fortfarande inte hamnat på radion. Singeln är, liksom den första en raritet och går loss på runt 30 pund.
"Why wont you play my record, Mr DJ-man"
Diskografin för bandet ser ut, förutom singlarna:
Rare n tasty (1988)
The sparks on inspiration(1989)
The Count of Clerkenwell (95)
Live in Berlin (95)
Live in Berlin är en mycket bra upptagning från Potsdam ska festival 1995. Bra ljud, de bästa av The Originals låtar och bra mellansnack På denna konsert anses Arthur att man verkligen hittat soundet han alltid velat haft:
"A fusion of east coast soul, ska and the influence of the London street songs I grew up with”
Bandet är idag numera upplöst, 2 medlemmar har dött-Kieron O` Connor och Bob Coltart. Ett av bandets sista ”uppdrag” var när de kompade Alex ”Judge Dread” Hughes på hans sista spelning i Canterbury 1997 där han tragiskt dog på scenen. De spelade även på Dreads sista studioinspelning Skinhead moonstomp.