|
||
Mitt Val, Mitt Liv |
~ Kort om mej~ |
Jon Jon "Mean street" kör något så ovanligt som Oi-poesi i samma anda som Garry Johnson. När
blev du skinhead? Jag
”blev” skin som medvetet val för tio-elva år
sen och anledningarna är ett band och en person. Bandet
är Madness, som jag gillat sen jag gick på lågstadiet.
Jag minns hur man satt i farmors vardagsrum och såg
Madness videos på TV när de var nya. Blev sen punkare
på mellanstadiet, men glömde aldrig Madness. Den ende
på min skola som hade ungefär samma musiksmak som mig
var en kille som heter Poxy (fast då kallade vi honom
Mini-Kalle & Kentucky), som jag snart känt i 20
jävla år och han har alltid varit en av mina absolut
schysstaste polare. När vi båda börjat gymnasiet blev
vi väl ungefär samtidigt desillusionerade med
punkscenen, som i början av 90-talet blivit ganska
tandlös, jag började köpa ska-skivor, lånade ut
några till Poxy och vi började gå på spelningar
tillsammans, träffade skins och tyckte väl att det var
rätt livsstil. Jag visste sedan innan att skins inte är
nassar allihopa, eftersom några av mina äldre polare
hade hängt med både ns skins och sharp skins förr, men
jag tror aldrig jag hade blivit skin själv om jag inte
hade någon bland mina bästa vänner som var på samma
våglängd. Jag tror jag var först med frillan, Perryn
och hängslena, Poxy slog mig med bootsen (inte
bokstavligt talat då) och oi! plattorna, som jag också
snöade in på så småningom, även om jag lyssnade
nästan uteslutande på 60-tals ska de första åren. Det
var härliga jävla tider då. Jag minns hur vi tog med
ska-plattorna på alla fester vi gick och de trendiga
indiefjollorna satt halvförskräckta i ett hörn och
frågade om vi inte kunde lyssna på lite annan musik, ha
ha. Du
bor i Oslo, ”the city of Oi”….hur är
scenen där? I storlek är den väldigt liten, tycker jag. I attityd är den oslagbar. Norska skins (cheers to Stavanger & Mandal!) är de schysstaste i världen. Jag vet inte om det är för att den är mindre eller för att många är väldigt gamla, men för mig verkar det som om skinsen i det här landet poserar mindre, brukar mer allvar med att fixa spelningar och helt enkelt är trevligare som personer än många svenska skins man mött. Jag tycker att en del skins från Sverige man mött ibland försöker vara ”så skin som möjligt” (dvs leva upp till medias myter) och sånt finns inte här. Det finns ett par skins i Oslo som är fruktansvärt intelligenta, inte bara för skins, utan för människor i allmänhet, faktiskt. När det gäller den musikaliska sidan är banden Case of Pride (oi!), The Whalers (oi!) och Brawl (hc) i världsklass. Jag tror blotet 2003 var det första blotet som de inhemska banden sopade gatan med gästerna (Frankie Flame’s Superyob & Deadline). Finns också ett par Ska-band, Uptowners och Phantoms. När det gäller punkarna är banden Ztøy och Korrupte Oppkastere värda att nämna. Banden här har inte problem med att fixa spelningar på pubar i centrala Oslo, vilket är coolt. De flesta invandrarkids är medvetna om att skins i Oslo inte är NS folk, vilket besparar en en del box och många från norska AFA brukar man träffa på spelningar. De enda man egentligen har problem med här är ”marxist-leninisterna”, men de brukar fatta att man inte är ns när de hör en snacka utrikiska. Jag vara svensk. Oslo skins har ett gott rykte, tror jag, både i utlandet och i Oslo. Det är välförtjänt i båda bemärkelserna av ordet, för de har jobbat för det och fler skins borde försöka ta efter. Är
det någon större skillnad mellan den svenska
skinheadkulturen och den norska tycker du? Ja, faktiskt. Den norska scenen är väldigt patriotiskt medveten på ett sätt som den svenska inte är, tycker jag. Samtidigt finns det mindre tolerans för ns folk här. Jag känner inte en enda skin här som, vad jag vet, regelbundet umgås med nazis. Det fanns en gång ett stort SHARP crew och många av de äldre gubbarna är fortfarande kvar i scenen och med dem gammalt groll med ns folket (som de senaste tio åren varken vågat sig in i centrala Oslo eller att klä sig som skins). Frankie Flame bor väl också i
Oslo? Har du träffat honom? Frankie bor inte längre i Oslo, han reser runt och spelar piano på hotell över hela världen, som yrke då, alltså, även om det hade varit coolt om familjen Hilton hade arrangerat en oi! turné. Jag träffade honom dock i vintras när han var här och snackade lite med honom. LOFC är hans ”andra lag”, vilket talar till hans fördel och han verkar vara en ganska schysst snubbe. Du gör ju Oi-poesi, väldigt
originellt måste jag säga. Hur kom du på att göra det
Du har gjort en skiva vet jag, några planer på flera?
Kan du ge oss ett kort smakprov? Efter ett tag var jag den enda skinnskallen i min kommun och de hardcorefolk man kände började snöa in på emo och post-rock, så det blev omöjligt för mig att kunna sjunga i ett band, vilket alltid var vad jag ville. Så jag kunde välja på att spänna en trumma över ryggen, ta gitarr i handen och bli oi! världens första enmannaband eller försöka uttrycka mig på annat sätt. Eftersom jag var arbetslös, på kronofogdens hit list och rent allmänt inne i en jobbig period av mitt liv kunde det knappast bli tal om ett fanzine, men jag hade alltid gillat Garry Johnson och beslöt mig för att försöka bidraga med något unikt och av de reaktioner jag fått att döma verkar det vara som om jag fyllde upp ett tomrum på sätt och vis. Jag tror benhårt på den ursprungliga oi! andan och jag tror den behövs i dagens upprotade och konfunderade skinheadvärld. Om man läser poesi i stället för att sjunga snabb musik behöver man inte lika många andningspauser och har inte rytmer eller melodier att tänka på, utan bara att köra direkt från hjärtat, så det blir lättare på sätt och vis, samtidigt som det blir så mycket svårare, eftersom en dålig text nu inte kan räddas av ett schysst riff. Jag har MYCKET material på lager och just nu har jag flera andra skinhead-relaterade bollar i luften, exakt vad det blir av allt det här återstår att se och beror väldigt mycket på om någon av alla de labels som gillat min input gör slag i saken och vågar releasa min första demo. Då kanske de blir en tripp in i studion igen. Nämn 3 låtar som är bland
favoriterna, textmässigt… Sånt ändrar sig alltid. Men just nu: Subculture, ”In my time” – Alla som känner mig vet att jag hatar det här bandet, men refrängen är oerhört cool, ”What about in your time, the violence on the streets? Two world wars and Vietnam, but you still say you lived in peace”. Cock Sparrer, ”Watch your back” – Svårt att välja just en Cock Sparrer låt, då, eftersom jag tycker att i princip varenda Sparrerlåt som skrivits är så jävla nära inpå mina egna åsikter. Skulle lika bra kunna välja ”Where are they now?”, ”Working”, ”There’s a crack in the mirror” (toffelhjälte-varning här?) eller ”Run with the blind”. Sham 69 – ”Angels with dirty faces” – samma problem som med Sparrer. Många dissar Pursey för hans texter och om man orkar läsa NME (vilket jag slutade göra för många herrans år sen) är jag säker på att de fortfarande inte glömt eller förlåtit honom. Jag tycker själv att han inte sa mer än vad som behövde sägas och därmed sa mer än tillräckligt. ”We’re the people you don’t wanna know, we come from places you don’t wanna go”. Precis! Dessutom skäms vi inte för det! Så enkelt är det! Vad
skulle behövas inom den svenska scenen? (eller scenen i
allmänhet för den delen) Fler brudar! Fler sexiga brudar! Fler brudar som vill ligga med mig! Fler skins som omotiverat vill ge mig skivor, öl och pengar. Äh, jag vet inte. Vad
borde utrotas inom scenen/skinkulturen? Snobberi, idioti, skitsnack, göra-sig-dummare-än-man-är-eri. Alla som glömmer att vi är en egen subkultur och inte ”reservpunkare”. Dåliga bandnamn, dåliga texter, alla sub-subkulturer. Är man skin är man skin. Om man måste sätta bindestreck är man inte skin. Som vanligt all politik. Politiken är vår fiende. Burning
heart, skatebolag som bytt stil för att tjäna pengar
eller viktig för scenen? Skatebolag. Men jag har ett par skivor de släppt som jag lyssnar på ibland. Bara för att man tvivlar på bakompersonernas uppriktighet betyder inte det att en del band på labeln inte är uppriktiga. Därmed är de väl viktiga för scenen (även om jag nog inte köpt en av deras plattor på 6-7 år) trots att de sabbar en hel del med. Vilket är det bästa svenska
Oi/punk respektive ska-bandet? (du kanske inte ens gillar
ska?) Bästa svenska oi!-bandet, svårt val, antingen Bulldogg eller Perkele, men av de två har jag bara sett Perkele live, så det får bli Perkele. Bästa svenska ska-bandet är utan tvekan tidiga (väldigt, väldigt tidiga, tidigare än deras första fullängdare) Liberator. Ris och ros….spy galla och
beröm någonting inom kulturen/scenen lite kort. No one likes us, we don’t care! Anekdotdags..Go! Inte en anekdot, men ett citat från min snart 90-åriga morfar som har problem med att hålla ordning på olika begrepp i ungdomskulturen . ”Tror inte folk du är rasist när du är en sån där svartskalle?” Skinnskalle, morfar, skinnskalle......... Intervjun utlagd på nätet 040507 och gjord dagarna innan det. |