~ Kort om mej~
90-talet och framåt-del 2
Sen tog det några år innan nästa skiva,närmare bestämt hela 6 år innan Keep the faith släpptes. Vid de första genomlyssningarna kan man tycka att det går halvsegt och att de låter trötta...men så här med facit i hand så var det nog här som soundet till kommande The truth, the whole truth and nothing but the truth las. Även om tempot är lite slött och att de låter lite trötta (som sagt) så håller de kvar vid arbetarklassidealen, fotbollen och kärleken till scenen. Bland höjdarna finns Maradona (the final chapter) Viva Bobby Moore och Holiday in Seattle (som är en klockren känga till Kurt Cobain)
1997 kom den..skivan med stort S släppt av Burning Heart.The truth, the whole truth and nothing but the truth-producerad av Lars Frederiksen (Rancid och Lars Frederiksen and The Bastards) En riktig rökare där soundet är mera åt hardcore-hållet trots att de fortfarande lät mycket som The Business. De halvtrötta släppen var borta och att de skulle vara slut-they proved everyone wrong. En otrolig energi och spelglädje hörs i Spirit of the streets, Justice not politics och Hardcore hooligan. Denna skiva öppnade många dörrar för dom-inte minst i USA. Man kan se många parareller till tidigare material. Informer känns som en vidareutveckling på Backstreet billy (från Keep the faith) och Death to dance är helt klart en sen 90-tals version av Smash the discos.
Senaste "nya" skivan (om man inte räknar coverplattan Under the influence och Hardcore hooligan som mestadels består av nyinspelningar-mer om båda snart) är även den släppt av Burning Heart:No mercy for you. Här tycker jag de verkar försöka återgå till sitt gamla sound men skivan blev tyvärr en besvikelse. Visst är spår som Guinness boys och U wont change me bra men överlag är skiva ganska tråkig. Bottennappet är när de försöker sig på Oi-poesi i stil med Garry Johnson i Oi-the poet.
På Under the influence (Rhythm Vicar 2003) kör bandet covers på Green day, Sham 69,Madball, Iron Cross, The Clash, Sex Pistols och en av deras livefavoriter:Do they owe us a living av The Crass. Jag vet inte hur många skins som nästan tappat hakan när man informerat om dom att "den där The Business-låten" är en cover på Crass)
De har även fått en platta tillägnad sig nämnligen coverskivan Hardcore hooligan-a tribute to The Business (DSS Records) Medverkande band är bla etablerade gäng som Special Duties och The Warriors plus nyare band som Deadline och The Forgotten.
Whats his name-Harry May..
Hardcore hooligan-en hel skiva med bara fotbollslåtar kom 2004 (Burning Heart ännu en gång) 12 spår från The Truth The Whole Truth & Nothing But The Truth, Welcome to the real world, Keep the faith, Saturdays Heroes och No Mercy for you. 5 nya låtar och nyinspelningar av Handball och Saturdays heroes i deras mer HC-influerade sound, just de nyinspelningarna kunde de gärna låtit bli att gjort-inget slår originalen. En ganska bred skiva trots nyinspelningar då man hör både deras mer HC-influerade sound som sagt såväl som mer singalong. Bra som introduktion till bandet för nybörjare...
Samlingsskivor och Best of finns det flera med bandet bla just Best of (Recall) och The complete singles collection (Anagram) Den sistnämnda är ett mycket bra köp med 26 låtar med spår från Suburban rebels, Welcome to the real world, Keep the faith osv.
Några övriga ej nämnda skivor:
The Business/Cock Sparrer-Live and loud (Step 1)
Singalongbusiness (Captain Oi)
Harry May (Harry May)
The Business 79-89 (American Blackout)
Mob mentality, en split med Dropkick Murphys där dom kör bla Streets of London, Hang up your boots (Slapshot) och Freedom . Bästa låten är när banden kör tillsammans i Mob mentality (en av Micks personliga favoriter som även finns med på Dropkick Murphys-Singles collection Volyme #2) De kallar sig då McBusiness.
Plus x-antal singlar, The Business 1980-1981-official bootleg (Syndicate) osv....
Jag kan rekommendera biografin om bandet Loud, proud and punk av polaren och roadien Gary Fielding.Utgiven 96 av S.T Publishing, finns för 150 spänn hos A message to you
Medlemmar i bandet har varit, mer eller mindre:
Mick Fitz, Steve Whale, Mark Brennan (boss för Captain Oi) Kev Boyce, Steve Kent, Martin Smith, Nick Cunningham, Mick Fairbairn, Ray Dust, Lol Proctor (The Mistakes), Tez (numera i Discharge) och Terry Bones (Discharge och Broken Bones)
Steve Whale live i Tyskland
Visste ni att:
The Business kallades "an angry bastard version of Status Quo" av en musikkritiker i början av deras karriär?
Det sägs att Garry Bushell smög in Mick Fitz i videon till Let it be 1987 med bla Paul MCcartney och Michael Jackson.
Trummisen Mick Fairbairn var med i originaluppsättningen av The Lurkers.
Steve Whale och Mick Fitz har även haft ett kortlivat band med några medlemmar från George Marshalls favoriter-Angela Rippons bum. Bandet hette Backstreet Heroes.
De två ingår även i Nobodys Heroes där även medlemmar från Voice of a Generation och Bombshell Rocks ingår. En låt är utgiven än så länge:Wrongones som återfinns på samlingen Heartattack (Burning heart)
På senare år har The Business fått mycket kritik för att de bla inte slutar spela om folk i publiken börjar heila-något som de själva bemött med "det blir bara värre om vi går av" Varför egentligen låta några hjärndöda få förstöra för andra som verkligen VILL se bandet och inte är där för att visa sitt politiska ställningstagande.M.a.o tycker jag dom gör rätt, att inte gå av.
Annan kritik har varit att de blivit för mycket hardcore i samband med The truth, the whole truth and nothing but the truth...om det kan jag bara säga att den utvecklingen välkomnades av mig efter några trötta släpp på slutet som redan nämnt. Men ibland, främst när de kör gamla klassiker så ser man ju gärna att de drar ner liite på tempot kanske.
Även en del rykten har cirkulerat om bandets missbruk,då främst kanske mest gällande Mick. Mycket snack om kokain även om de som stått för ryktena inte kunnat presentera någon relevant källa eller liknande. Glada i lagern kan väl alla som träffat, intervjuat och sett dom de senaste åren skriva under på att dom är-men vem är inte det (kanske inte lika mycket som Mr Fitzsimmons, tur är väl det)
Så, det här var en liten introduktion och hyllning till The Business. Kanske jag missat en del och kanske lite fakta är inkorrekt men vem är perfekt? Det är i allafall en ärlig hyllning till ett av mina favoritband som definitivt förtjänar en plats i Oi and punk hall of fame.
Får se om de 2008 kommer kunna sjunga, som de gjorde i Ten years på Welcome to the real world.
We`re The Business-from Lewisham
and it`s 30 years and we`re still standing here
You never stop us...
Här var det meningen att det skulle vara slut men självklart måste jag smyga in min egen Top 10.
Never say never, Suburban rebels, Handball, Holiday in seattle, Product, Get outta my `ouse, Justice not politics, Disco girls, Harry May och Welcome to the real world
Skriven sporadiskt mellan 05-03-17 till 05-04-18. Utlagd på nätet 05-04-18
Citera och referera gärna till artikeln och sidan, men ange då källa och författare tack! Och ta den inte och lägg ut någonstans på nätet utan att fråga mig först.
Källförteckning:Skojar du? Hm...diverse cd-häften, Sörlings intervju med Steve Whale i Close-Up, sidor på nätet jag glömt spara i favoriter, Loud-proud and punk osv, Bushells hemsida Oi the truth, Burning Hearts presskit om bandet osv....