~ Kort om mej~
Botos
Thomas Botos är sångare i kultbandet Agent Bulldogg. Flera har mailat mig och velat läsa en intervju med honom och här är den:
När blev du skinhead och hur kom du in på det hela?
- Vilken jobbig fråga, eftersom det mer eller mindre lär avslöja vilken gammal jävla dinosaurie jag är. I slutet av 70-talet lyssnade jag på Ramones. Jag visste inte att de var punkare direkt, utan bara att de körde ösig rock utan solon och skit. Ett par år senare upptäckte jag både Madness och The Specials. Detta var ungefär samtidigt som min granne blev punkare, och han i sin tur introducerade mig till band som Sham 69 och Stiff Little Fingers. Den enda subkulturen som lyssnade både på punk och ska var ju skinheads, och jag blev på så sätt lite fascinerad av dem. Det dröjde dock ända till 1984 innan jag rakade av mig håret för första gången. Vilket gör mig till 20-års jubilar i år. Innan dess kan jag väl närmast beskrivas som en Herbert.
Var bor du och hur är scenen där?
- Jag bor i Stockholm, och scenen här är väl bra på sina sätt och usel på andra. Likformigheten bland alla band hör till de dåliga sakerna, medan möjligheterna att se dessa rätt tråkiga band är förhållandevis stora. Det är väl åtminstone nån form av punkliknande spelning var 14:e dag, men tyvärr suger de flesta banden rätt hårt i mitt tycke. Sen känns det i och för sig lite drygt att klaga när det finns folk som bor i städer eller hålor som helt saknar scen.
Ni i Agent Bulldogg måste vara ett av de mest omskrivna banden i Sverige (iallafall inom "undergroundscenerna") Alla verkar ha en åsikt och mycket dynga har stått om er. Men finns det någon gång ni faktiskt behandlats bra av pressen?
- Egentligen inte. När vi spelade vår andra spelning någonsin, på en festival i Nynäshamn 1987, var lokalpressen där och nämnde i alla fall att vi inte ville bli förknippade med nazism. Jag vet inte om det kan kallas för ”bra” att bli citerad rätt. Men det är förstås bättre än när Fredrik Virtanen på Aftonbladet ringer upp för att få en kommentar, men efteråt säger att ”Det skiter jag i, jag tänker skriva så ändå”.
Oi-banden som var verksamma innan ni bildades och samtidigt måste väl varit ganska lätträknade?
- Jag antar att du menar i Sverige? Vad jag vet fanns det inte något Oi! band verksamt när vi startade 1986. Jag vet egentligen bara om två Oi! band före oss i Stockholms området och tre i landet sammanlagt. De två i Stockholm var Last Lads som ombildades till ett psychobillyband kallat Archie Glover and The Last Lads redan innan jag han klippa håret. Det andra var West End Stompers från Blackeberg, men de körde bara covers och spelade bara en spelning som jag faktiskt bevistade. Det tredje, utomsocknes bandet, var Moonstomp från Oskarshamn. Men dom hörde jag talas om långt senare.
Ni bildades 86, nu är det 2004 ..och ni har "bara" släppt två fullängdare. Är orsaken att ni haft svårt att få spelningar eller är ni bara lata? Eller är det en blandning?
- Lätt fråga, med ett givet svar: Vi är bara lata. Det har hänt rätt många gånger att vi glömt nya låtar mellan repningarna. Dessutom sker dessa repningar bara dessa ytterst sporadiskt. Det är lite sorgligt, eftersom ett par av dom har varit riktigt bra. Åtminstone tror vi det. En låt som hette Zombie glömde vi exempelvis kollektivt bort när vi skulle spela in vår första demo. Texten är kvar, men den är usel. Låten, och framförallt gitarrslingan var däremot riktigt bra. Sen gjorde vi en Ska låt också, som vi till och med spelade live i Eskilstuna, men den har också fallit i glömska. Jag tror lätt att vi glömt låtar som hade fyllt en platta.
Sen har vi även mött en hel del problem i fråga om spelningar. Många arrangörer vågar inte låta oss lira och ett gäng spelningar har ställts in. När vi skulle spela i Uppsala ‘95 med Guitar Gangsters och Section 5 fick några snillen för sig att det var en nazist spelning. Därför brände de ner lokalen där konserten skulle hållas natten före spelningen. Att det var en K-märkt biograf rörde dem uppenbarligen inte i ryggen. Vi genomförde spelningen ändå, men i Stockholm istället. Så där fick dom!
Hur skulle du beskriva den svenska skinscenen för ett utländsk skin? Vad är specifikt/unikt?
- Förut var det, i alla fall i Stockholm, så att nästan alla skins höll ihop oavsett politisk åskådning. Det var liksom inget man snackade om. Sen hetsade ju massmedia en hel del, vilket ledde till att många idioter attraherades av stilen och den massmediala bilden av oss som ”bad guys”. Vi var givetvis inte guds bästa barn, men fullt så jävliga som tidningarna utmålade oss var vi aldrig. Vad massmedia inte skrev om var alla de gånger vi skickade nassar i sjön vid Helikopterplattan när de kom dit för att värva oss. Nuförtiden är väl skins i Sverige lika uppdelade efter politiska åskådningar som i resten av världen.
En annan sak som utmärkt svenska skins, och i viss mån fortfarande gör det, är en brist på stil hos det stora flertalet. Alltför många ser ut som karikatyrer, och har absolut ingen uppfattning om vilka plagg som hör till subkulturen. Rakat huvud och kängor gör inget skinhead!
Hur tycker du gemenskapen med andra subkulturer är? Har den ändrats något under dina år som skins?
- I början hatade vi alla andra subkulturer. Punkarna var mer lika hippies och Modsen var... Mods. Tyckte vi i alla fall. Nå, vi lärde känna några Mods efter några skärmytslingar (ett par av dem gick i mitt plugg), och det visade sig att de flesta var rätt lika oss. Det vill säga att de gillade att festa och några av dem gillade att slåss. Vi började att hänga på deras fester under ett par år. Vi åkte till och med på några Scooter Runs, utan egna scootrar förstås. Sen började det Mods gänget vi kände att splittras och idag finns det knappt några Mods kvar i Stockholm. Under de här åren hade punken i Stockholm ändrat karaktär. Borta var hippisarna, och det ledde till att vi började umgås (lite sparsamt) med ett par av dem också. Nu tror jag Punken är rätt välmående, och de flesta verkar vara rätt okej. Eller så har jag bara blivit äldre och inte orkar bry mig längre?
Andra subkulturer än de nyss nämnda avskyr jag dock fortfarande, även om jag kan stå ut med enstaka individer ur dessa grupper.
På Brewed in Sweden #2 medverkar ni med "Vi är tillbaks" och "Sanningens tjänare" På den förstnämnda går en textrad: "Men plötsligt kom förändringen, från fiende till nästan vän, men vi behöver inte er, det har vi aldrig gjort"Känns det så? Förklara lite/utveckla
- Jag vet att det är rätt många som undrar vem eller vilka vi riktar oss till i den låten. Det är liksom inte bara journalister det handlar om, utan även många andra och mycket annat som jag inte orkar gå in på här. Visst är det skönt att slippa det gamla nazist stigmat, men det känns lite svårt att lita på människor som plötsligt insett att vi aldrig var det från början. Nu ska vi plötsligt ta hänsyn till folk som aldrig lyssnade på oss. Lite som om: ”Oj, nu har vi läst på och kommit fram till att ni inte var det som vi hävdat genom alla år. Men nu när vi insett det, kan vi väl alla vara vänner. Ni kan till och med få spela lite musik om ni vill.” Jag har absolut inget till övers för sådana människor. Visst har man rätt att ändra uppfattning om saker och ting. Men att ändra åsikt och sedan förneka det man tyckt tidigare är ryggradslöst.
Skinheads över hela världen, oavsett nationalitet har alltid haft stoltheten,(vissa delar) av musiken, att ta avstånd från droger och patriotismen som gemensamma nämnare...Men i Sverige tycker jag att många skins har en kluven inställning till patriotismen, vad tycker du? Är svenska skins mindre patriotiska än skins i övriga Europa (t.ex.)
- Det där är nånting jag tror alla ”patrioter” känner. Alltså det att det verkar som om det är mer ”tillåtet” att vara nationalistisk i något annat land än i sitt eget. Jag tror inte att det bara skinheads som känner ”stoltheten” du talar om, utan det gäller nog alla subkulturer. Jag vill inte förstöra folks illusioner eller något, men snacket om att man alltid kan bli ”du och bror” med ett skinhead var som helst i världen är en förlegad mytbild. Visst har jag hyst skins från olika länder (inklusive en jävla massa svenska skins från andra städer) i mitt hem, men att tro att man är välkommen överallt är bara löjligt. Framförallt nuförtiden. I mitten av 80-talet fanns det så jävla få skins (i Sverige och Stockholm) att folk bortsåg från politiska meningsskiljaktigheter, men så fort rörelsen började växa insåg man snabbt att det fanns rätt många idioter där ute som - trots den yttre likheten - skilde sig så markant ifrån en själv att det blev otänkbart att man hade något gemensamt med den personen.
Snacket om ”att ta avstånd från droger” anser jag också vara en myt. Det är möjligt att det kan ha varit delvis sant i Sverige, men aldrig i det stora hela. Mängder av skins världen över röker hasch och tar uppåttjack, man måste vara blind för att förneka det. Så har det alltid varit från 60-talet och framåt. Sen tar folk anabola steroider också, och i mina ögon är det knark.
För att kanske komma till någon form av svar, så tror jag inte att svenska skins skulle vara mindre patriotiska än skins från andra delar av världen. Däremot tror jag att patriotismen manifesteras på olika sätt beroende på vilket nationellt ursprung man har. Personligen känner jag mig lite kluven till begreppet i sig. Det har kommit att stå för någon light-version av ”nationalist”. Jag älskar Sverige, men kan ha extremt svårt för vissa som kallar sig patrioter eller nationalister eftersom det brukar i allmänhet vara början på meningen: ”Jag är inte rasist, men...”
Vilket är det bästa svenska Oi/punk respektive skabandet?
- Vi är det bästa Oi! bandet! Bästa Ska bandet är också lätt, det är Reinholds (som fanns i mitten av 80-talet). Men jag måste ändå att passa på att puscha för Eskalator som förgyller skascenen här i Stockholm. Bästa punk bandet är däremot svårare. Det skulle vara lätt att säga Ebba Grön, men eftersom de har blivit var mans egendom sedan jag själv började lyssna på dom går inte det. KSMB diskvalificeras av samma skäl. Sen fanns det en jävla massa Göteborgsband som var hur bra som helst. Eller mina lokala favoriter i Rolands Gosskör. Äh, jag är nog tvungen säga pass på den frågan.
Vad hör inte hemma i kulturen?
- Folk som sätter politiska, religiösa eller sexuella preferenser före det faktumet att de är skinheads. Är man skinhead är man det först och främst, det andra får faktiskt komma i andra hand. Som skinhead är man alltså en representant för den specifika subkulturen och då ska man ge fan i att blanda in vad man röstar på, tror på eller ligger med. Det är helt ointressant. Alla får mer än gärna ha sina privata åsikter, trosföreställningar osv, men de ska ge fan i att rycka ner just deras åsikter i halsen på andra (enda undantaget är förstås jag just nu).
Sen är ju historie lösa idioter rätt tröttsamma också. Även om nu vissa inte gillar kopplingen mellan skinheads och svart kultur kan de inte gärna förneka den. Det i sin tur leder till den komplicerade frågan om folk som förnekar ursprunget till kulturen i fråga kan sägas tillhöra densamma? Jag tycker inte det.
Jag gillar i och för sig inte folk som förläst sig på Nick Knight och/eller George Marshall heller.
Ni är ju inne på fotboll, bland annat är det väl Djurgården och Bajen som gäller? Men min fråga handlar om skinheads och huliganism. Det finns en hederskodex hos vissa att om man är skin och springer på ett annat skin när det är "box" på gång så låtar man bli varandra....Åsikt om detta?
- Det tyckte jag var en logisk hederskodex förr, men nu kan jag inte se någon poäng med det. Folk sket mer eller mindre i politik förr, men nu har det fått en alltmer central roll i folks liv. Skulle folk då plötsligt inte slåss, i samband med en match, med en (politisk) antagonist för att det skulle existera någon form av hederskodex att inte slåss på fotboll? Det resonemanget håller inte. Traditionen från England talar ju dessutom för att man ska slåss med det andra lagets skins. Men det är kanske att överdriva. Kommer folk i vägen så får de väl skylla sig själva antar jag.
För övrigt måste jag nog tillägga att vi även har en Sirius supporter i bandet...
Har inte skinheadkulturen börjat handla mer och mer om kläderna numera?
- Jag vet inte. När vi i vårt gäng började handlade knappt något om kläder, men vi var rätt klädintresserade och försökte verkligen hårt att skaffa både Ben Sherman skjortor och Fred Perry tröjor, som inte fanns i Sverige på den tiden. Det fanns även skinheadsgäng från både Västerort och Nynäshamn som delade vårt intresse. De andra, varav en försvarlig del var politiska virrpannor, tyckte att en AC/DC T-shirt var det mest skinheadaktiga som fanns. Gärna med riktigt breda hockeyhängslen till. Sånt föraktade vi, och jag gör det fortfarande. Väljer man att tillhöra en subkultur kan man inte välja bort en av grundpelarna i densamma bara för att den delen inte råkar passa en som individ.
Det sagt, kan jag hålla med om att en viss snobbism smugit sig in i kulturen. För vissa har det exempelvis blivit viktigare att ha rätt märke än att ha snygga kläder. En skjorta måste inte vara Ben Sherman för att vara snygg. Hel och ren är en bra riktlinje i mina ögon, men ingen AC/DC T-shirt tack.
Som avslutning, någon rolig anekdot eller nåt? Ordet är fritt.
- Såna här frågor är lite pinsamma att läsa svaren på. För att visa att man är en kul person drar man till med nån anekdot som ter sig astrist i skrivet format. Historier och anekdoter ska i mitt tycke berättas och inte skrivas ned. Om vi ses på en pub någon gång så kan jag säkert berätta något, under förutsättning att du bjuder mig på en öl förstås (he-he).
/Thomas
Intervjun utlagd på nätet 040601 och gjord dagarna innan det.